Tove Olai tog studenten från Vreta Naturbruksgymnasium i Östergötland 2018 och fick jobb direkt. Först arbetade hon på ett mindre företag i Östergötland, Svensk Trädvård AB. I dag bor Tove Olai i Älvsbyn i Norrbotten, är fast anställd hos Sveaskog och jobbar tvåskift i ett arbetslag utanför Älvsbyn.

– Jag tror nästan alla mina klasskompisar har fått jobb. När jag skulle börja gymnasiet fanns det bara ett val för mig – Naturbruk med inriktning Skog. Min pappa har lantbruk och vi har alltid varit mycket i skogen. Att jag sedan valde att flytta till Norrbotten för att jobba beror mycket på att jag gjorde min praktik i Arvidsjaur och sedan kände att jag ville tillbaka.

Stort behov av nya maskinförare

Utanför Älvsbyn ligger snödimman kompakt över landskapet. Mellan tallar och granar skymtar strålkastare från skogsmaskinen som stabilt tar sig framåt i den äventyrliga terrängen. Bakom spakarna sitter 20-åriga Tove Olai som precis börjat sitt eftermiddagsskift.

Skogsbruket är i dag i stort behov av att nyrekrytera unga maskinförare. Medelåldern för en maskinförare är, enligt forskningsorganet Skogforsk, runt 44 år. En stor del av skogsbrukets maskinförare kommer därmed gå i pension inom 10 till 15 år.

– Det finns ju jobb, det är väl mer arbetsgivarna som behöver ge utrymme för att lära upp oss som kommer från skolan. Jag lärde mig väldigt mycket under skoltiden men det vi kunde gjort mera var att köra maskin. För det var när jag var på praktik hos Sveaskog som jag lärde mig köra skotare, säger Tove Olai.

Samarbete med naturbruksgymnasium

På flera ställen hos Sveaskog prövas det nya grepp för att höja sistaårselevernas förmåga. Ett exempel är i samarbete med Naturbruksgymnasiet i Kalix. Mattias Torger, produktionschef på Sveaskog, ser stora vinster med att samarbeta med ett utbildningscenter.

– Mycket handlar om att ge eleverna möjlighet till att få fler timmar i skogsmaskinen. Där har vi som arbetsgivare ett stort ansvar att ge elever hjälp att utveckla sitt eget körsätt för att underlätta skotningen. Under praktiktiden har vi nu till exempel två studenter som ligger på vardera cirka 400 maskintimmar vilket är mycket mer än under hela skoltiden.

Fler beslut än en stridspilot

Tove Olais val av praktikplats berodde på att hon ville få mycket körtid i skotaren. Hon trivs med jobbet och kollegorna på Sveaskog.

– Jag har blivit väl mottagen och har bra arbetskamrater som förstår att jag är ny. Sedan frågar jag mycket. Hur ska jag tänka här? Hur skulle ni ha gjort? Det viktigaste för mig som maskinförare är att kunna planera. Vara lugn så att jag inte kör sönder något. Mycket handlar om övning som sedan går över till att du per automatik gör praktiskt det du tänker, säger hon.

Med hjälp av instruktioner, digitala kartor och erfarna kollegor får Tove stöd att välja bästa väg i skogen, för att inte skada naturen. Hon kör både skotare och skördare. En skotare som väger cirka 22 ton och som kan lasta ungefär 19 ton. Det sägs att en skördarförare tar fler beslut än en stridspilot.

Viktigt att ta hand om nya förare

Mattias Torger menar att omhändertagandet av nyexaminerade studenter, samt de som gör praktik under utbildningen, är avgörande inför att försörja skogsbruket med duktiga maskinförare i framtiden.

- Sedan är det också viktigt att föra ihop elever med entreprenörer som behöver förare. Det vinner vi, entreprenörerna och studenterna på. Några av våra nyexaminerade studenter stannar hos oss men har även fått jobb hos till exempel BK skog och AP skog. Vi försöker att föra ihop elever med våra entreprenörer som behöver förare.

Skogsbruket är en framtidsbransch

Till våren är det dags för landets niondeklassare att välja till gymnasiet. Skogsbranschen behöver utbildad arbetskraft. Tove hoppas att fler unga får upp ögonen för skogsbruksskolorna och utbildar sig för att arbeta i en framtidsbransch som skogsbruket.

– Det är härligt att jobba i skogen. Du får vara ute mycket, det är varierat – det är en frihet. Jag tror faktiskt inte att så många unga vet särskilt mycket om skogsbruket. Det är synd, för att jobba i naturen är omväxlande. Det känns också bra att veta att jag jobbar med en förnyelsebar energikälla. Att skogen jag hugger växer upp igen.

Det är minus 2 grader och snöflingorna skapar ett dimmigt skimmer över skogen utanför Älvsbyn. Toves rast är slut och kollegan Ola Johansson som kört skotaren under förmiddagen gör en överlämning. Himlen är kornblå och månen kastar eleganta skuggor över snön från de högresta tallarna. 

– Jag har blivit så skönt mottagen av människorna i Norrbotten. Folk blir glada över att jag flyttat hit och är allmänt trevliga. Lite dialekt har jag också lagt mig till, säger numera fara istället för att åka.