”Det är mörkt när vi kommer fram till boendet och detta oskrivna blad och jaktområde, så vi har egentligen ingen uppfattning om hur terrängen gestaltar sig förutom från den digitala karta som vi studerat på Sveaskogs hemsida. Vi har egentligen inga förväntningar, det enda vi vet att det är ett stort område och att vi har löst jaktkort på internet för en vecka.  

Detta är vår 18:e jaktresa. E 45 har man ju åkt på ett otal gånger, Noppikoski, Emådalen och Sveg har passerats under skidsemestrar och andra jaktäventyr, men Hamra Kronopark, det har varit en vit fläck på kartan. 

I gryningen kör jag norrut på en genomfartsväg mot nationalparken, i strålkastarljuset räknar jag in 27 tjädertuppar och ser en och annan björnlort.  

Vid Hamravallen går jag västerut uppåt höjderna, nu i gryningsljuset kan jag ana fantastiska vyer och en magisk tystnad. Denna bryts i samband med att solen kommer över horisonten, ett välbekant väsande och bubblande. Orrarna börjar bli varma i solen och avger ljud som måste bero på välbehag och välkommande av en ny dag. 

En snabb titt på pejlen visar att hunden har slag. Jag letar upp en tjärvedstubbe och gör traditionsenligt upp en brasa. Det blir därefter dags för dagens första kopp och i ögonblicket precis innan kåsan vidrör mina läppar, rycker jag till och har kaffe över byxor och bål! Hunden tog upp haren bakom ryggen. Ett mäktigt upptag som får orrar att sluta sin serenad. Inget slår ett upptag, jaktens själ och stövarens adelsmärke. Ett glädjerop över metodiskt letande och själva startskottet till jakten. 

Drevet går över hyggen, mossar och dalar, men tids nog skall haren tillbaka till upptagsområdet och sin gran, frågan är om jag hinner dit först. 

I Kronoparken kan man studera stort och smått, byta miljöer och ta del av ett fantastiskt djurliv i de varierande biotoperna. Ett av mina starkaste minnen är när en slaguggla passerar mig på fem meters håll, i huvudhöjd, med ögonkontakt. Det som fastnade på näthinnan, är en ”handboll med vingar” som susar förbi i ljudet av galonbyxor som åker kana i snö.  

Området är fantastiskt, med sin blandning av orörd storskog, övergångsområden till fjällnära mark och djupa dalgångar med mera vatten och myrmark. På en del områden är det stenigt och blockterräng efter inlandsisens härjningar. Block och stenar täckta av fascinerande lavar, olika mönster beroende av innehåll, men framförallt gillar räven att ta sin tillflykt här. 

Det finns mycket att studera och fördriva sin tid med när man inte jagar. Nationalparken är given, eller rättare sagt nationalparkerna. I Hållvallen är man lite av mitt i området och får överblick från 520 meter över havet. 

 
Skogsmuseum är ett annat måste, men naturen i sig räcker rätt bra. Till Los åker vi för att införskaffa dagligvaror, där kan man även få en guidad tur i koboltgruvan. Affären i Los bör omnämnas i särskild ordning, det ser inte mycket ut från utsidan, men insidan har allt. 

Att ta sig till olika delar är lätt, ett fantastiskt bra vägnät trots att man i övrigt får känslan av att vara ganska ensam i skogen. Ett litet hedersomnämnande är på sin plats, till de skotarförare som grenslar vägbanan när de transporterar virke i anslutning till avverkningar. Hamra Kronopark är stort, så de avverkningar av skog som sker, påverkar inte andelen jaktområden så mycket. Däremot så skapar det mycket bete för viltet och variation i bestånden. Emellanåt när man strosar omkring, kan man stöta på en tall som varit tjädrarnas favorit, lite som det även är för älgen.  

För mig blir det Hamra Kronopark även nästa år. Belägenheten, tillgången på vilt och naturen fäller avgörandet.