I gryningen, den sista riktigt varma sensommarhelgen samlades ett gäng förväntansfulla jägare i Svartåvallen i nordvästra Gävleborgs län. Utrustade med studsare, kryckor, rullstolar och andra hjälpmedel gav de sig av i hopp om att fälla årets första älg.

Svartåvallen ligger i Hamra kronopark – ett vidsträckt, höglänt och glesbefolkat Sveaskogsområde i gränslandet mellan Hälsingland, Dalarna och Härjedalen. Finnmarker, med lång tradition av att bruka skog för olika ändamål: jakt, svedjebruk, fäboddrift och skogsbruk. Förutsättningarna för dem som bodde här var tuffa och det krävdes envishet och jävlar anamma – lite som de som jagar med Jakten för alla har.

Jakten för alla är ett jaktlag för personer med olika typer av funktionsnedsättningar och variationer, som får stöd från Sveaskog och Jägarförbundet. Medlemmarna kommer från hela landet, där några har varit med flera år och några är nya. Några är jägare med lång erfarenhet, andra är relativt nyblivna.

Jaktledare i laget är Jonas Johansson. Han har ägnat sig åt jakt sedan han var liten. Först som medföljande på morfars rygg och sen på så kallad uppsiktsjakt. Han var dock inte säker på om det skulle bli någon jakt över huvud taget. Efter att ha drabbats av sjukdom när han var elva år gammal tvingades han att amputera benet och tar sig sedan dess fram på kryckor.

- Jag tänkte väl först att nu blev det inget med jakt för min del, men jag blev pushad att fortsätta och fick en hund för det skulle vara kul att fortsätta. Jag märkte snabbt att det gick lika bra att hoppa omkring i skogen på ett ben som på två, säger han.

Efter viltvårdsprogram på gymnasiet fick han möjlighet att bli viltförvaltare på en större gård hemma i Västergötland. Yrkesbanan har sedan dess på olika sätt haft med jakt och skytte att göra.

Att sakna ett ben och ägna sig åt jakt väckte till en början mycket nyfikenhet. När han jobbade i en jaktbutik var det inte ovanligt att kunder, med släktingar eller vänner som var funktionsnedsatta på olika sätt, undrade hur det gick till

- Det var då tankarna föddes om att arrangera jakt för folk med funktionshinder. Jag fick så småningom kontakt med Anders Johansson på Sveaskog, som visste vem jag var genom en del jaktfilmer jag höll på med, och frågade om de kunde stötta oss. Anders nappade och vi fick möjlighet att jaga på ett område på Sveaskogs mark i Skrälldalen i Hälsingland. Där höll vi till i två år innan vi flyttade över till Svartåvallen och Hamra, säger Jonas Johansson.

Enligt Jonas Johansson behöver man planera jakten lite annorlunda när man jagar med funktionsnedsatta. Det är svårt, och för vissa omöjligt, att sig fram i terräng eller komma upp i ett jakttorn.

- I stället placerar man ut passen på exempelvis en väg och försöker sedan driva ut älgarna dit. Det ställer andra krav på säkerhet som exempelvis kulfång jämfört med när man står i ett jakttorn och siktar på viltet snett ovanifrån.

Årets jakt vid Svartåvallen blev varm och laget kunde inte jaga lika länge som jakttiderna tillåter.

- Det blir för varmt för hundarna och inte minst för viltet. Det är inte etiskt att stressa upp dem när det är så varmt, säger Jonas Johansson.

07:00 – efter frukost, genomgång av kartor, radioutrustning och passtilldelning – släpptes tre hundar ut i skogen. Cirka 40 minuter senare fick en hund upp vittring på en älg och kunde driva ut den till väntade passkytt som kunde skjuta sin första älg för året, en kviga.

- Den glädjen alla känner i de lägena, det lever jag länge på, säger Jonas Johansson.

Jaktlaget hade i årets tilldelning fått valfri vuxen älg och en kalv. Någon kalv synts inte till. Ett par välväxta älgar observerades under dagen, men eftersom kvoten på vuxna djur var fylld fick jägarna nöja sig med att titta på dem.

- Överhuvudtaget såg vi fler älgar än jag hade förväntat mig, säger Jonas Johansson.

Precis som för andra jaktlag är älgjakten för Jakten för alla så mycket mer än bara skjuta djur. Det handlar även om gemenskap, om att stötta varandra, ha kul och få vara ute och uppleva naturen.