Det är en sen eftermiddag i september, solen står lågt och ljuset får kämpa sig igenom den täta barrskogen. En orres bubblande läte blandar sig med skall från ivriga jakthundar. I övrigt är det tyst. En kvist knäcks och ur skogen kommer en jägare som gjort sin första jaktdag. En jägare som strålar i kapp med solen. Efter nästan tio års funderande så har Helenas pappas dröm även blivit hennes egen. För efter den där dagen, då hennes far gav Helena Karlberg den älgstudsare som han har fått av sin far, så gick åren.

En tid efter att Helenas pappa uttryckligt och känslosamt bett henne att ta emot älgstudsaren, som gått i arv, får hon och maken en intensivkurs i jägarexamen, i present, av deras närmaste vänner. De genomför dag ett, men dag två då teoriprovet ska skrivas får de förhinder att närvara och sedan kommer det där med jägarexamen i kläm mellan vardagen, jobb och dagishämtningar. Mats, som sedan tidigare har examen för småvilt, tar nu på egen hand även examen för högvilt och fortsätter att jaga. Han köper även en jakthund som Helena mest tycker är i vägen och allmänt jobbig.

Helenas pappa försöker lirka med henne:
- Nog vore det fint om du tog en jägarexamen så att du kan få alla mina fina bössor, säger han varje gång de träffas.

Helena slirar på svaren. Hon älskar att vara ute i naturen, men hon tycker inte att hon har tiden för att lära sig att skjuta och hon vet inte heller om hon riktigt vill. 

En dag kommer ett samtal som bromsar upp hela familjens vardagliga aktiviteter. Helenas pappa ringer och berättar att han har fått cancer. Beskedet är omtumlande och får Helena att reflektera över om hon igen ska försöka uppfylla faderns stora önskan, att ta emot älgstudsaren, vilket även innebär att hon måste ta sin jägarexamen. Hon funderar. Det blir jul och bland de inslagna paketen finns ett kuvert med hennes namn. Det är från hennes man. I kuvertet ligger en inbetalad avgift till en intensivkurs för jägarexamen. Helena vet inte riktigt vad hon tycker om julklappen, men när maken erbjuder sig att studera med henne beslutar hon sig för att den här gången ska det bli av.

Under ett par veckor sitter hon och maken Mats, på sin lediga tid, i varsitt soffhörn med kurslitteraturen ”Din väg till jägarexamen”, de läser om fåglar, vilt och ammunition. När den två dagar långa intensivkursen ska äga rum i grannkommunen har maken bokat in dem på hotell. Nu finns det ingen återvändo. Den här gången ska det resultera i en examen. Dag två skriver Helena teoridelen och blir godkänd. Nu kvarstår träning med bössan, i både skjutbiograf och ute på skjutbana, följt av ett skjutprov.

Första bekantskapen med vapen tycker Helena är förfärlig, hon är så rädd att hon skakar och hoppar till varje gång en bössa går av. Hon visar sig dock vara en naturbegåvning på att hantera gevär. Det tillsammans med en bra lärare, som ger mycket beröm, gör att hennes självförtroende växer och hon börjar längta till skjutövningarna i biografen. När läraren plockar fram lerduvor och ber Helena att sikta och skjuta mot skyn är hon fast.

- Det är det roligaste jag gjort i hela mitt liv! Nu förstår jag varför pappa har varit så ihärdig. Det här är bättre än att klättra i berg, rida eller prata i direktsändning. Jag blir hög av att skjuta prick, säger Helena och strålar. 

Dagen för uppskjutningsprovet närmar sig. Helena vill inte riskera att träffa någon hon känner så hon bokar en uppskjutningstid i Älvsbyn som ligger sex mil från hennes hemstad. När hon kommer in i på skjutbanan dunkar hjärtat nästan ur bröstet på henne. Hon missar första skottet. 

- Då tänkte jag att nu får jag skärpa mig och rabblade alla svordomar jag kunde. Jag ska klara detta. Jag ska jaga med pappa före han lämnar jordelivet. Sedan sköt jag fullt, berättar Helena. 

Den första personen Helena ringde, efter avklarat skjutprov, var sin far. Sedan grät de båda två i telefonen, medan han ropade till hennes mamma att nu var det bara att packa bilen med bössor och jaktkläder, för nu skulle de genast sätta sig i bilen och köra de 160 milen från Glumslöv till Piteå. Det har blivit dags för pappa Olle att överlämna bössan som gått i arv och att äntligen få uppleva att jaga med sin dotter.

- Jag är tacksam för att vi hann få dela lyckan över genomförd och godkänd jägarexamen och att han personligen fick överlämna bössan till mig. Det var mycket känslofyllt. För det blev ingen jakt tillsammans pappa. Hans hälsa gör att han fått lägga sin bössa på hyllan, berättar Helena och får ta pauser mellan orden. Känslorna när hon berättar är starka.

Ett par veckor efter att Helena fått ta emot bössan ger hon sig ut i gryningen för att jaga. Jaktlaget som Helena jagar på Sveaskogs marker utanför Piteå. Luften är klar och hög. Att vara i skogen är en stor och självklar del i hennes uppväxt. Nu går hon för första gången med en älgstudsare över axeln. Hennes hjärta galopperar av spänning. Hon har haft en kalv i siktet, men inte avlossat något skott ännu.

- Det är klart att jag nu kan jag tycka att det är lite sorgligt att vi inte kommer att få jaga tillsammans och slöseri med tid att det tog nästan 10 år för mig, att bli klar med min jägarexamen, till den dagen jag fick mitt första gevär. Men jag är oerhört glad och tacksam över att jag har kommit igång och att pappa har gjort sin dröm till min.