Närheten till samhället Vuollerim gör att större delen av skogarna har brukats. Trots det hyser ekoparken en unik artrikedom, delvis tack vare läget i landskapet. Ekoparken ligger i ett gammalt deltalandskap där Stora och Lilla Luleälven rann ut i havet för 6000 år sedan. De två älvarna har fört med sig mycket slam och sand från fjällen, vilket har gjort marken ovanligt näringsrik. Det visar sig både i de frodiga bäckravinerna och i sandtallskogarna högre upp.

Solöppna sandtallskogar

I ekoparkens östra delar växer så kallad sandtallskog, en ovanlig naturtyp som vi i Sverige har ett extra stort ansvar att skydda. Ur mattan av renlav växer en mängd sällsynta och oförutsägbara svampar. Vissa år lever de bara underjordiskt, för att sedan komma upp som en kortvuxen armé under goda svampår. Bland dem finns goliatmusseron, rotfingersvamp, smultronkantarell och en lång rad andra exklusiva arter som är beroende av ljusöppen gammal tallskog. För deras skull kommer Sveaskog att hindra igenväxning av tallskogarna, genom att bränna eller röja bort gran och sly. Ett fortsatt renbete hjälper också till. Renarna håller marken öppen och gör humuslagret tunt, så att svamparna får lättare att ta sig upp.

Mer lövskog

Längs bäckarna som rinner ner mot Stora Luleälven finns barrnaturskogar med gott om björk, asp och sälg. De lövrika skogarna är viktiga för en mängd hotade arter. Här växer bland annat liten aspgelélav, stiftgelélav och doftticka. I lövverket kan du få höra järpens ljusa visslande och den mindre hackspettens trumvirvlar.

De senaste hundra åren har lövträden blivit allt färre i de svenska skogarna och många arter knutna till löv riskerar att minska och försvinna. För att ge dem utrymme att leva vidare och sprida sig kommer Sveaskog att plocka ut gran i vissa delar där den hotar att skugga bort lövträden. Nya lövskogar kommer också att skapas, bland annat genom naturvårdsbränningar.

Bäckgranskogar

Ekoparken omges av älvdalar på tre sidor och genomkorsas av små bäckraviner som rinner ner mot älvarna. Bäckarna bildar ofta djupt nerskurna sedimentraviner och längs dessa finns flera mycket värdefulla bäckgranskogar. Genom sitt svåråtkomliga läge är bäckgranskogarna mycket sparsamt påverkade av skogsbruk. Deras fuktiga miljö och näringsrika mark bidrar också till en mångfald av arter, som till exempel den hotade trådbrosklaven och den sällsynta nornan.

Norna
Foto: Calypso bulbosa av Jason Hollinger  CC BY SA 

Gamla stubbar

1897 drabbades stora delar av Jokkmokks kommun av en mycket kraftig storm, vilket ledde till storskalig avverkning av stormskadad skog under flera års tid. Spår av denna storm kan än i dag ses i ekoparken.

Naturvårdsbränning

Stora delar av ekoparkens skogar har kommit upp efter brand. Nu är det drygt 100 år sedan den senaste stora branden härjade skogarna i ekoparken och över hela Sverige har skogsbränder blivit mer och mer ovanliga. För att bevara det brandpräglade landskapet och de brandberoende arterna kommer Sveaskog att bränna en del av området under kontrollerade former.

Orörda områden och produktionsskogar

I ekoparkens urskogslika områden, eller de som ska bli urskogslika, är den bästa skötseln att låta skogen sköta sig själv. I takt med att träd åldras och faller blir skogen alltmer värdefull för de många undanträngda arter som är beroende av orördhet, stabilitet och död ved. Punktvisa åtgärder, som till exempel att fälla granar som hotar att kväva gamla tallar eller lövträd kan förekomma.

Skogsbestånd som inte används för bevarande eller restaurering och som saknar egentliga naturvärden kommer att användas för skogsproduktion. Vid gallringar och föryngringsavverkningar i dessa skogar lämnar Sveaskog generell eller förstärkt naturhänsyn, vilket innebär att minst 7,5 procent och högst 40 procent av arealen undantas från skogsbruk.

Bombmurkla