Mer lövskog

De senaste hundra åren har lövträden blivit allt färre i hela Sverige och många arter knutna till löv riskerar att minska eller försvinna helt. Ekopark Ovansjö är en viktig fristad framför allt för arter som lever på gamla aspar. För att ge dem utrymme att leva vidare och sprida sig kommer Sveaskog att plocka ut gran i vissa delar där den hotar att skugga bort lövträden. Vi kommer också att skapa nya lövskogar, bland annat genom naturvårdsbränningar.

Urskogslika granskogar

I ekoparken finns granar på upp till 300 år. Framför allt i branta, blockiga sluttningar har de urskogslika granskogarna blivit kvar. Här trivs många av de djur och växter som skogsbruket trängt undan. Den violetta gammelgranslaven lyser från trädbaserna och här och var har den tretåiga hackspetten hackat sina ringar kring stammarna. Den mest urskogslika skogen finns i Östbergsmurens naturreservat. Sveaskogs mål är att dubblera andelen grannaturskog på sikt. Den bästa skötseln för att nå dit är att låta skogen sköta sig själv. I takt med att träd åldras och faller blir skogen alltmer värdefull för de många undanträngda arter som är beroende av orördhet, stabilitet och död ved. Punktvisa åtgärder, som till exempel att fälla granar som hotar att kväva gamla tallar eller lövträd kan förekomma.

Grova gammeltallar

Över stora delar av ekoparken står gamla tallar med vridna grenar och grov bark. Många är omkring 400 år gamla och några till och med närmare 600 år. Sådana tallar är inte vanliga i den här delen av landet. Grova gamla tallar är till exempel viktiga för många rovfåglar och ugglor som behöver stabila boträd.

Många av de gamla tallarna bär spår av flera bränder. Brandspåren var ännu fler innan en tjärfabrik anlades strax norr om ekoparken. Under mellankrigstiden bröt arbetarna upp många brandstubbar för att utvinna tjära. Idag står de gamla tallarna ensamma eller i mindre grupper, och det finns inga större sammanhängande bestånd med tallnaturskog. Ett av målen med ekoparken är att mångdubbla arealen tallnaturskog, framför allt genom naturvårdsbränning.

Rika vatten

Ekopark Ovansjös småkuperade terräng rymmer en stor mängd sjöar, tjärnar, vattendrag och rännilar. Här finns en småskalig dynamik av återkommande översvämningar och tillfälliga vattenspeglar. Fram till slutet av 1800 talet då bäver försvann från området, bidrog den säkert en hel del till vattenstörningarna. Bävern har numera hittat tillbaka till denna del av landet men ännu verkar den inte ha etablerat sig ekoparken. Däremot rör sig uttrar i vattendragen, och den klara Mörtsjöbäcken är ett av länets bästa vatten för flodpärlmussla. I små rännilar slår öring och bäckröding.

Sumpskogar återställs

Sumpskogar är en av Sveriges artrikaste miljöer. De har minskat dramatiskt de senaste hundra åren på grund av dikning för skogsbruk. I Ekopark Ovansjö kommer Sveaskog att lägga igen diken för att återskapa några av de myllrande sumpskogarna. Under inventeringen av ekoparken hittades tolv lämpliga restaureringsskogar.

Produktionsskogar

Skogsbestånd som inte används för bevarande eller restaurering och som saknar egentliga naturvärden kommer att användas för skogsproduktion. Det blir ungefär hälften av skogsmarken i ekoparken. Vid gallringar och avverkningar i dessa skogar lämnar Sveaskog generell eller förstärkt naturhänsyn, vilket innebär att minst 10 procent och högst 40 procent av arealen undantas från skogsbruk. För att ytterligare förstärka inslaget av gamla träd i framtiden kommer minst 30 äldre träd att lämnas på varje avverkad hektar.

Geologi

Ekoparkens marker ligger både över och under högsta kustlinjen. Denna syns tydligt på flera ställen, allra tydligast på Styggbergets östsida. Dit stranden en gång nådde bildade vågorna det stora klapperstensfält som vi ser i dag. Berggrunden består mest av leptit, leptignejs och intermediär sedimentgnejs, samt några mindre områden urgranit och yngre granit. Inom gnejsområdena finns ådror och slingor av kvarts och fältspat. Den dominerande jordarten är morän, men man kan hitta mindre områden med sedimentsmarker. Följer man Laxbäcken nedanför Styggberget kan man se hur bäcken skurit sig ned i sandsedimenten. På många ställen är marken blockig och svårframkomlig. Den allra blockigaste marken finns på Styggbergets östsida, där blocken kan bli stora som hus.