Svedjebruk 

De människor som först påverkade skogslandskapet i någon större omfattning var finska svedjebönder som invandrade i området runt sekelskiftet 1500-1600. Kronan uppmuntrade dem att slå sig ner dessa otillgängliga trakter. Men när bergsindustrin växte under senare delen av 1600- talet blev de i stället motarbetade. Spår efter svedjefinnarna syns än i dag genom odlingsrösen på Mombyåsen, norr om ekoparken, och även genom namn på till exempel sjöar och myrar som Rojärvi och Pajanti.

Järnbruk 

Bergslagen var under 1500-1800-talen ett centrum för järnframställning i Europa. Även i Ovansjöbygden fanns det fyndigheter av järnmalm, så hyttor och bruk växte upp snabbt. Hundratals kolbottnar inom ekoparken vittnar om en omfattande koltillverkning för att försörja hyttorna och bruken med kol. Mycket av urskogarna blev till kol och byggnadsvirke.

Skogsbruk 

Största delen av urskogarna som fanns kvar strök med i timmerfronten på mitten av 1800-talet. När järnbruket avtog blev skogsbruket desto viktigare kring Ovansjö. 1897 gick området från bergslagsallmänning till kronopark.

Fäboddrift

I början av 1600-talet började fäbodar anläggas i trakterna kring Ovansjö, och djur betade i skogarna. Skogsbetet ökade ända till mitten av 1800- talet då den hade sin största utbredning. Fäboddriften har sedan länge upphört för de fäbodar som ligger inom ekoparken. Så sent som till 2007 hölls en närbelägen fäbod igång, men på grund av vargetablering i området lades verksamheten ned.

Spår av folktro

Inom ekoparken finns ett par exklusiva kulturlämningar. En är den värktall som står på gränsen mot Myrbo fäbod. Tallen är minst 500 år gammal och ända in på 1900-talet satte människor sin tro till dess helande kraft. Den som hade tandvärk satte en spik eller sticka mot den onda tanden och slog sedan in stickan i tallen. Än i dag syns spår efter de värkstickor som stuckits in i stammen.

Den andra är Rokkasa källan, en offerkälla som ligger vid foten av Kungsberget. Enligt sägnen ligger en silverkista på källans botten som kommer upp till ytan varje midsommarnatt. Den som vill komma åt den får inte säga ett ord och inte heller skratta, även om man blir vittne till de mest underliga ting.