Övergången från barrskogshögland till lövskogar och jordbrukslandskap ger en ovanlig rikedom av arter och naturmiljöer i Kilsbergen. Dessutom finns en relativt hög andel äldre skog trots områdets långa brukningshistoria. Dessa faktorer tillsammans med speciella geologiska förhållanden medverkar till att Kilsbergsförkastningen klassas som riksintressant för naturvård. 

I ekoparkens urskogslika områden, eller de som ska bli urskogslika, är den bästa skötseln att låta skogen ta hand om sig själv. I takt med att träd åldras och faller blir skogen alltmer värdefull för de många undanträngda arter som är beroende av orördhet, stabilitet och död ved. Punktvisa åtgärder, som till exempel att fälla granar som hotar att kväva gamla tallar eller lövträd kan förekomma. 

Död ved.

Tallnaturskog längs branter

Tallnaturskogen i ekoparken står framför allt längs branter och på karga krön. Här finns gott om 120-180-åriga gammeltallar med grov bark och vridna grenar. Ett fåtal bär spår av skogsbränder men på grund av den intensiva brukningshistoriken är tallar med brandljud ovanliga i Kilsbergen.

Rika och fattiga granskogar

Ekopark Kilsbergen har med syd- och mellansvenska mått en ovanligt hög andel grannaturskog. Ofta finns den i dalgångar och på branta sluttningar där klimatet är skuggigt och fuktigt. En del av skogen står på översilad, kalkpåverkad och bördig mark. Där blir granarna grova och vegetationen frodig, med gott om fallna döda träd och lövträd. Artrikedomen är stor med bland annat den väldoftande myskmåran och de hotade svamparna violgubbe och gränsticka. Där jordmånen är tunnare blir granskogen genast mer gles och långsamväxande. Korta granar med smalt sluttande toppar växer långsamma millimeter mellan åren. Typiska arter är garnlaven som klänger i grenarna och den tretåiga hackspetten som hackar sina ringar kring stammarna. Målet är att mer än dubblera arealen grannaturskog inom ekoparken.

Tretåig hackspett.

Gott om lövträd - som ska bli ännu fler

Lövskog har blivit en bristvara i hela Sverige - många av lövskogens arter minskar och riskerar till och med att försvinna på sikt. I Ekopark Kilsbergen är vart fjärde träd ett lövträd vilket är en hög andel jämfört med andra skogsområden i regionen. I Kilsbergen finns därför många lövskogsberoende arter, som till exempel hasselmus, lunglav, gelélavar och mindre hackspett. Dock är drygt hälften av lövträden i ekoparken under 30 år och det råder alltså fortfarande brist på gamla lövskogar. Sveaskog kommer att jobba intensivt för att bevara och nyskapa lövskog i ekoparken.

Naturvårdsbränning

Fortfarande minner sotiga brandstubbar här och var i skogarna om den stora betydelse som branden hade i dessa trakter för länge sedan. Flera skogstyper och arter är anpassade efter brand. Därför kommer Sveaskog att genomföra kontrollerade naturvårdsbränningar i framför allt tallskogarna. Detta kommer på lång sikt att skapa fler tallnaturskogar och lövrika barrskogar.

Återskapande av våtmarker

Omkring sex procent av Ekopark Kilsbergen utgörs av våtmarker men här finns få öppna myrvidder. Istället breder en mosaik av små myrar och sumpskogar ut sig i landskapets svackor. Myrarna är i stort sett opåverkade av dikning medan nästan samtliga bördiga gransumpskogsmiljöer har dikats. Flera av tallmyrarna i ekoparken har en påtaglig naturskogsstruktur. Myrar och sumpskogar hyser många sällsynta och vackra arter, såsom dunmossa, granspira och den storslagna orkidén guckusko.

Sveaskog kommer att lägga igen diken i lämpliga sumpskogar för att återställa naturliga vattennivåer och vattenflöden. Genom att återskapa våtmarker skapar vi förutsättningar för en mångfald av arter, från trollsländor till vadarfåglar.

Produktionsskogar

På de områden i ekoparken som har låga eller inga naturvärden kommer virkesproduktion att bedrivas även i fortsättningen. Detta blir knappt hälften av skogsmarken och där kommer brukandet att ske med extra hänsyn till natur- och kulturvärden. Genom målinriktad skötsel kommer även produktionsskogarna att få ett stort inslag av gamla löv- och barrträd i framtiden.

Tydligt präglat av inlandsisen

På få ställen i Sverige är högsta kustlinjen så tydlig och lång som här. Vidsträckta klapperstensfält påminner om den tid när havets vågor slog mot land och spolade bort allt löst jordmaterial. Strax ovanför högsta kustlinjen finns branta rullstensåsar som bildats när inlandsisen smälte och isälvar avsatte sten, grus och sand. I zonen kring högsta kustlinjen finns flera intressanta havsstrandsarter, exempelvis idegran och jättelav, som har blivit kvar trots att havet drog sig tillbaka för tusentals år sedan.