Mest speciellt i Ekopark Jovan är de stora sammanhängande markerna med urskogsliknande skog. En tredjedel av ekoparkens skogar klassas som gammelskog, det vill säga trädens ålder är minst 1,5 gånger så hög som den ålder då den får avverkas. De äldsta tallarna är omkring 500 år.

Urskogslika granskogar

På bergens toppar går tiden långsamt. Hårda vintrar och karga jordar har skapat så kallade höglägesgranskogar, där träden har vridna, sluttande grenar och långa skägg av hänglav. Nya träd har svårt att ta sig upp och därför blir skogarna glesa med stora gläntor, där solälskande arter som sotlav och knottrig blåsav kan växa. När en grov gran faller kan den ligga som låga i många hundra år utan att multna bort. Då finns tid för den brunludna lapptickan och andra gammelskogssvampar att dyka upp. Även nere i dalarna finns skogar med gamla skäggiga granar och grova lågor. I myrmosaiker och längs bäckar finns delar som har undgått bränder och där det har sett i stort sett likadant ut i hundratals år.

De gamla granskogarna kommer att lämnas orörda och bli alltmer urskogsartade. Även några ungskogar kommer att restaureras till grannaturskog. Det är hyggen som inte har förröjts, där undertryckta margranar står kvar och på sikt kan bli de äldsta i en ny skog. För att skynda på utvecklingen av artrika gammelskogar kan det också bli aktuellt att ringbarka eller på andra sätt skada träd. På så vis rötas de snabbare och ger livrum för de många undanträngda arter som behöver död ved.

Brandpräglad blandskog

Innan människan lärde sig kontrollera skogsbränder var de ett återkommande inslag i landskapet. Elden är en naturlig del av barrblandskogens liv och nästan alla äldre skogar bär spår av dess framfart. Bränderna var ofta lågintensiva och många av tallarna överlevde tack vare sin tjocka bark och höga krona. I Jovan finns tallar som har klarat fyra bränder efter varandra, vilket syns på sår i barken, så kallade brandljud.

I stort sett hela Jovans ekopark har brunnit, med undantag för ett fåtal höglägesskogar och sumpskogar. Senast brann mycket av ekoparken vid förra sekelskiftet.

Efter en brand kommer lövträd och tall först upp. Idag när skogen inte har brunnit på länge är yngre gran på väg att ta över i många delar. Här kommer vi att genomföra kontrollerade bränder för att bevara det brandpräglade landskapet och gynna de växter och djur som är anpassade till det. Några av de naturligt brandpåverkade skogarna är svåra att bränna på grund av korsande kraftledningar eller långa avstånd till väg. Där kommer vi att efterlikna branden genom ringbarkning och andra metoder för att skapa död ved.

Satsning på unga lövträd

Lövträd är en bristvara i dagens skogslandskap. I Jovan finns ovanligt gott om gamla björkar, sälgar och aspar, varav många kom upp efter branden för drygt hundra år sedan. På deras bark trivs den stora, klargröna lunglaven, de små gelélavarna, dofttickan och många andra hotade arter.

Om du besöker Jovan om hösten när lövträden står som rödgula facklor längs bergssluttningarna syns de lövrika skogarna extra tydligt. Längs bäckar och vätar kan lövskogen vara helt dominerande. Även i en del av ungskogarna kan så mycket som 90 procent vara lövträd.

Att bevara gamla lövträd och få upp nya är viktiga mål i ekoparken. I de områden där vi vill bevara en lövrik skog kan det vara nödvändigt att hugga undan en del gran som är på väg att ta över. För att få fram nya lövrika områden kommer Sveaskog att spara de mest lövrika ungskogarna i ekoparken och eventuellt stängsla några av dem för att undvika bete av älg och ren.

Ett annat sätt att skapa mer lövskog är att bränna ett område när de lövrika första hundra åren efter brand har passerat. Även i de bestånd där Sveaskog ska fortsätta bedriva skogsproduktion kommer lövträden att lämnas i hög grad vid röjning och gallring.

Aktivt skogsbruk

Den skog som idag inte har några särskilda naturvärden och är mindre intressant att restaurera kommer att brukas även i fortsättningen. Vid gallringar och avverkningar här kommer Sveaskog att lämna förstärkt naturhänsyn i samtliga bestånd, vilket innebär att 15-50 procent av skogen sparas. Framför allt kommer lövträd, äldre träd och breda kantzoner mot myrar och vattendrag att lämnas.

Myllrande myrar och vattendrag

Våtmarker är skogslandskapets mest artrika miljöer med ett myller av liv. De är också viktiga som biologiska reningsverk. I ekoparken finns många små svarta tjärnar och smala skogsbäckar som porlar mellan mossövervuxna stenblock och under broar av liggande döda träd.

På många platser i skogarna kommer källor fram ur mossan. En del av dem är rika på järn eller kalk och här hittas ofta spännande växter och mossor. I ekoparkens södra del finns vidsträckta myrmarker som är i stort sett opåverkade av dikning.