Gamla lövträd och mer lövskog

Speciellt för Ekopark Galhammar är lövrikedomen. Mer än vart femte träd är ett lövträd och mer än hälften av dem är över 60 år. Det gynnar en mångfald av liv. Ur aspkronorna hörs en sprudlande fågelkör om vårarna och den nordiska stormhatten kan växa sig manshög. På skrovliga gammelsälgar sitter dofttickan med sin söta anisdoft som kan kännas på långt håll.

Doftticka

De senaste hundra åren har lövträden blivit allt färre i hela Sverige och många arter knutna till löv riskerar att minska eller försvinna helt. En del av dessa har fått en fristad i ekoparken. För att ge dem utrymme att leva vidare och sprida sig kommer Sveaskog att plocka ut gran i vissa delar där den hotar att skugga bort lövträden. Vi kommer också att skapa nya lövskogar, bland annat genom naturvårdsbränningar.

Naturvårdsbränning

I det ursprungliga landskapet brann en vanlig skog ungefär vart hundrade år och många djur och växter är anpassade efter eldens återkommande störningar. När människor lärde sig att släcka bränder effektivt på 1800-talet innebar det en dramatisk förändring av barrskogarnas ekosystem. För att bevara det brandpräglade landskapet och de brandberoende arterna genomför Sveaskog numera kontrollerade naturvårdsbränder. Det kommer att göras på några platser i ekoparken, framför allt i tallskogar.

Rika kalkbarrskogar

Halva ekoparken ligger inom Jämtlands kalkområde och här växer den örtrika kalkbarrskogen. Med sin frodiga vegetation mellan grova granar ger den ett nästan djungellikt intryck. Här finns en lång rad vackra och sällsynta växter, snäckor och svampar. Kalkbarrskogen är en av Nordens mest artrika och skyddsvärda barrskogsmiljöer och Sverige har ett internationellt ansvar för att bevara den.

Nya våtmarker

Skogarna i Ekopark Galhammar har dikats relativt sparsamt. Sveaskog kommer att återställa några lämpliga dikade sumpskogar till sina naturliga vattennivåer och flöden. På så sätt återskapas en värdefull skogstyp där många specialiserade arter kan leva.

Brattmyren

Kungsörnens tallar

Grova gammeltallar står spritt över hela ekoparken. Många av dem med vridna grenar och spår av flera bränder. Äldst är ett tiotal ”domäntallar” som är omkring 400 år och skyddades av Domänstyrelsen 1937. De gamla tallarna är viktiga för till exempel kungsörnen, som behöver riktigt grova boträd.

Galhammarbäckravinen

I ekoparkens nordvästra hörn finns en djup bäckravin med frodig granskog och gott om gammal asp och sälg. Hit har skogsbruket aldrig nått och grova mossbevuxna träd ligger som ett plockepinn över bäcken. I den fuktiga miljön trivs en mängd sällsynta arter som skogsbruket har trängt undan. Bland dem finns till exempel trådbrosklav, blackticka, tretåig hackspett och rosenticka.

Orörda områden

I ekoparkens urskogslika områden, eller de som ska bli urskogslika, är den bästa skötseln att låta skogen sköta sig själv. I takt med att träd åldras och faller blir skogen alltmer värdefull för de många undanträngda arter som är beroende av orördhet, stabilitet och död ved. Punktvisa åtgärder kan förekomma, exempelvis att fälla granar som hotar att kväva gamla tallar eller lövträd.

Produktionsskogar

Skogsbestånd som inte används för bevarande eller restaurering och som saknar egentliga naturvärden kommer att användas för skogsproduktion. Vid gallringar och föryngringsavverkningar i dessa skogar lämnar Sveaskog generell eller förstärkt naturhänsyn, vilket innebär att minst 10 procent och högst 40 procent av arealen undantas från skogsbruk. Det kan handla om att lämna kvar gamla träd eller kantzoner mot myrar och vattendrag.