Ödesbölen från medeltiden
Svevallen och Börjesten är två så kallade ödesbölen i ekoparken. Många gårdar övergavs under medeltiden och de bästa exemplen på sådana lämningar finns i Jämtland. Att gårdarna övergavs har förmodligen flera orsaker men en starkt bidragande faktor var att pesten härjade. Sommaren 1350 kom digerdöden till Norrland och i Jämtland föll hälften av befolkningen offer för sjukdomen.
Ett ödesböle känns igen på de spår i form av odlingsrösen, åkerterasser och åkerhak som man finner på den gamla boplatsen.
Tjärdalar
Att bränna gamla kådrika tallstubbar för att få fram tjära är ett gammalt hantverk i Sveriges skogsbygder. I Ekopark Galhammar finns rester av två tjärdalar, med spår av den trattformade plats där veden packades och eldades. I sluttningen nedanför kan du ana var tjärstocken låg, där den heta tjäran rann ut.
Järnframställningsplats
Att utvinna järn är en viktig konst som varit känd i Jämtland under närmare 2000 år. Råvaran var myrmalm eller sjömalm som först skulle renas från organiskt material med hjälp av eld. Därefter brändes den i så kallade blästerugnar, där järnet separerades från de lättflytande restprodukterna, den så kallade slaggen. I Ekopark Galhammar finns en gammal järnframställningsplats med rester av en blästerugn, slagghögar och en kolningsgrop.
Fäbodar
Ekoparken har tre fäbodar; Börjesten, Svevallen och Bergvallen. Fäbodarna låg ofta långt bort från hemgården, på den så kallade utmarken. Om vårarna flyttade kreaturen och butöserna, de kvinnor som skulle sköta om djuren, ut till fäboden.
Visste du att...
- Enligt sägnen höll sig fäbodarna med sitt egna underjordiska folk – vittrorna. De bodde där under hösten och vintern för att sedan flytta ut då människorna kom.
- Dessa sagoväsen sägs ha varit mycket hjälpsamma och därför var det viktigt att hålla sig på god fot med dem. Om vittrorna blev uppretade och arga på människorna kunde de hämnas på husfolket och göra så att korna blev sjuka och dog.