Lövrika granskogar

Karakteristiskt för ekoparken är blandskogar där grova granar och sälgar står glest och solen kommer in över mossan. En tredjedel av ekoparkens skogar räknas som lövrika, vilket gör området mycket speciellt i dagens skogslandskap där barrträden har tagit över mer och mer. Just blandningen av barr- och lövskog skapar artrika miljöer. På de gamla sälgarna växer den grönglänsande lunglaven och här och var sitter doftticka, som sprider sin väldoft av anis på långt håll. Granarnas vida kjolar och skägg av garnlav ger ett intryck av gammal trollskog, och kring stammarna har den tretåiga hackspetten hackat sina ringar på jakt efter insekter.

Tretåig hackspett Picoides tridactylus
Hannen är lätt att känna igen på sin gula hjässa och de är ofta så oblyga att du kan titta länge hur de rör sig i cirklar runt granarna, på jakt efter insekter.

Fler unga lövträd

Idag finns gott om löv i Dubblabergen men det handlar till allra största delen om gamla träd. Ungt löv är sällsynt och att bevara lövträden på lång sikt är den största utmaningen för naturvården i ekoparken. På vissa marker kan naturvårdsbränning och stängsling vara ett sätt att få upp lövträd och undvika att de betas av ren och älg. I lövrika områden där gran och tall är på väg in kan Sveaskog gå in och gallra bort barrträden eller friställa enskilda lövträd. Lövet kommer också att prioriteras vid röjning och gallring i produktionsskogarna.

Brandpräglad tallskog

Ekoparkens äldre tallskogar är fina strövområden, där träden står som pelare på en matta av renlav. De allra flesta tallmarker bär spår av gamla tiders skogsbruk och vedplockning, men här och där har grova gammelfuror blivit kvar. I många av tallarna syns spår efter brand, så kallade brandljud, där hettan har fått barken att släppa. Några träd har överlevt mer än en brand och har flera brandljud i varandra. En del av dessa områden kommer Sveaskog att bränna för att återskapa den brandpräglade tallnaturskogen.

Orörda gammelskogar

Det finns några områden i ekoparken som klarade sig undan den senaste stora skogsbranden och som har hunnit bli till riktigt gammal granskog, med grova liggande träd som ett plockepinn i mossan. Här växer de gammelskogsarter som kräver en stabil miljö under lång tid, exempelvis rosenticka, ostticka och den sällsynta grantickeporingen.

De gamla granskogarna kommer att lämnas orörda och bli alltmer urskogsartade. Träd kommer att murkna och falla och fler och fler arter kommer att vandra in. Förr eller senare kommer bränder att uppstå även här men Sveaskog kommer inte att genomföra det aktivt.

En svamp som finns på grova, gamla granlågor i äldre skog är lappticka. 

Naturliga vattendrag

Genom ekoparken löper ett rikt system av sjöar, älvar och myrar. Från norr till söder rinner Åbyälven som ingår i Natura 2000, ett urval av Europas mest värdefulla natur. Den har ett naturligt vattenstånd som varierar med årstiderna, och det gynnar arter som utter, flodpärlmussla, stensimpa och lax. De vidsträckta myrområden som täcker en femtedel av ekoparken är också värdefulla genom sin storlek och mångformighet. Våtmarkerna är viktiga eftersom de renar vattnet på dess väg genom landskapet och Sveaskog kommer att lämna breda kantzoner längs alla vattendrag. För att återskapa våtmarker och sumpskogar kommer man att lägga igen en del av de diken som tidigare grävts för att torrlägga skogsmark.

Aktivt skogsbruk

Den skog som idag inte har några särskilda naturvärden kommer att brukas även i fortsättningen. Normalt lämnas 2,5-12,5 procent av träden som naturvårdshänsyn vid avverkning. I en mindre del av produktionsskogen krävs förstärkt hänsyn och där kommer en större andel lämnas vid avverkning. Det kan vara bestånd som gränsar mot sjöar, myrar eller skogar med höga naturvärden. Det kan också handla om att naturvärden finns i beståndet men är svåravgränsade, med till exempel ett stort inslag av lövträd eller äldre träd. Även en del av produktionsbestånden kommer att brännas efter avverkning, för att gynna brandberoende djur och växter.