Att få tillbringa mina unga år på hjortronmyrar, lingonmarker och vid fiske- och jaktplatser kring Karhuvaara har varit en ynnest. Att nu, många år senare, att få planera en vintertur med övernattning i samma område med min fru Sussie var en spännande utmaning.

I januari kan temperaturen sjunka till -40 grader, och i april kan värmen skapa genomslag som gör det omöjligt att färdas med skidor. Vi valde sista helgen i mars för vår tur och steg utvilade av nattåget från Uppsala till ett vackert, vintrigt Gällivare.

Vid ankomst visade termometern flera plusgrader – en veckas värme hade gjort sitt, och vi insåg snabbt att vi behövde ändra vår resrutt. Tidigt på lördagsmorgonen fick vi skjuts upp längs Tolkkijokkivägen, så långt den var plogad. Bakom ratten satt min far Elov, som har arbetat i området sedan sina första sportlov på 50-talet. Han har avverkat skog, kört häst och släde med timmer till isavläggen ovanpå bäckarna inför vårens flottning. Somrarna ägnades åt höbärgning, hässjning och att fylla ladorna med vinterfoder vid bland annat Matovuoma. På regniga sommardagar plockades hjortron i stället för att arbeta med höbärgning.

Söder om Mustavaara satte vi på oss skidor och skidpulkan och begav oss nyfiket in i ekoparken. Solen värmde vinterlandskapet, och vi hade en pirrande känsla i magen – skulle vi klara av att ta oss igenom hela parken med tanke på det osäkra skidföret?

Vi följde ett skoterspår som gav oss god bärighet. Snart tog urskogen vid, och vi möttes av gammelskog där hänglavar och torrfuror kantade vår väg, tillsammans med förmultnade stockar och myrstackar. Där och då kändes det som om vi klivit rakt in i en uråldrig och orörd värld.

Längs vägen stötte vi två tjäderhönor med en tjädertupp strax innan en myr, där skoterspåret tog slut. Underlaget var fortfarande stabilt – isen på flarkmyren låg bara någon decimeter under den porösa snön, vilket gav oss förhoppningar om att kunna ta oss hela vägen till E10, väster om Tolkivaara. Vi stannade i den värmande vårsolen, tog en kopp kaffe och njöt av stillheten. Våra leenden sa allt – vi var precis där vi ville vara.

Färden fortsatte längs en liten ås söder om Mustavaara. Vi följde renspåren som slingrade genom tallskogen på den låga åsen, men så fort vi lämnade åsen sjönk vi genom snön upp till låren.

Framme vid den lilla sänkan som Kauhajokki gröpt ur kämpade vi oss fram genom djupsnön, likt ubåtar plöjde vi oss fram i vinterlandskapet. Jag tog av mig skidorna och pulsade genom snön, men efter 50 minuter insåg vi att projektet var omöjligt – vi hade bara lyckats förflytta oss 400 meter.

Vi tog oss tillbaka och bestämde oss för att slå läger på en myrholme vi passerat tidigare. Planen var att nattens minusgrader skulle ge oss skarföre genom skogen. Vi gjorde upp eld, en lavskrika satte sig bredvid oss med förhoppning om lite mums. Långt bort lät en hackspett i skogen. Vi njöt av kvällen under stjärnklar himmel, innan vi kröp ner i sovsäckarna. Natten var stilla och helt tyst, förutom en uggla som hoade och en ren som brölade en bit bort.

På morgonen, efter frukost, insåg vi att projektet inte gick att genomföra – värmen höll i sig, och vi hade inget annat val än att vända tillbaka till vår startpunkt för upphämtning. Hemvägen bjöd på möten med nyfikna renar, rävspår och ytterligare några tjädrar – samt en ensam korp som höll oss sällskap. Korpars överlevnad är starkt kopplad till att förutspå död, en liten lustig tanke där och då.

Vi kunde ha sett detta som ett misslyckande, men i stället tog vi med oss något ovärderligt – en stillsam resa genom svensk urskog, ett vackert vinterpanorama och en tystnad så djup att den blev en upplevelse i sig.