Dag 1

Vi hade bestämt någon vecka innan att början på v 27, då ger vi oss av. Måndagen kom och vädret var inte riktigt på vår sida, men vi kör ändå. Onsdag - Torsdag ser bäst ut så då kör vi. På tisdagen vaknade vi och Rasmus började känna något i halsen. Och som elitidrottare vill man aldrig riskera något så vi ställde in oss på att vi skulle behöva skjuta på äventyret. Tisdag kväll kändes det redan bättre och vi ringde och förberedde min pappa som skulle skjutsa oss på att det kanske skulle kunna bli av ändå. Ryggsäckar och utrustning hade vi lagt fram innan, men inget var packat och vi båda tänkte nog när vi somnade på tisdagen att vi inte skulle kunna ta oss iväg, men ställde ändå en väckarklocka för att kunna känna på halsen och om den var bra - ta oss iväg.

Onsdagen kom och ingen väckarklocka ringde. Mobilen hade fått slut ström. I panik vaknade jag efter att ha drömt många drömmar om ett äventyr med glömd utrustning. Jag väckte Rasmus och sa "vi har försovit oss!" även om det bara var med en halvtimme. Snabbt var vi uppe ur sängen och till vår glädje kändes hans hals bra och vi bestämde oss för att ge oss iväg.

Snabbt gick vi upp och kokade gröt - för det behöver man innan långa träningspass - för att sedan snabbt packa ihop allt som kunde tänkas behövas. In med cyklarna, fjällryggsäckarna och löpryggsäckarna i bilen och sedan drog vi. Pappa lämnade av oss på södra sidan älven vid Ekopark-skylten vid "Stuor Giddon" där vårt äventyr startade.

Redo för äventyret!

Upp på cyklarna och börja trampa på. Efter några hundra meter fick vi stanna och justera lite i packningen och på cyklarna men sedan var vi igång. Vi satte även på regnskydd på ryggsäckarna för vi kände små droppar och det var ju lika bra att vara förberedda. Snabbt såg vi en huggorm på vägen som vi var tvungna fota, för tänk om vi inte skulle se nåt fler djur?!

Vi cyklade på i lugn takt förbi Benbryteforsens fricamping där många husvagnar stod uppställda och förbi till Benbryteforsen som var vårt första mål. Mäktig fors där vi tog någon bild. Väldigt mycket vatten i Piteälven nu. Är det fortfarande smältvatten från fjällen eller har det regnat mycket? var något vi funderade på. Vi cyklade vidare en liten bit och tänkte att "det här kan ju inte ta så lång tid", när vi hunnit en fjärdedel av cykelfärden på mindre än en timme.

Benbryteforsen.

Vi cyklade ner till älven på ett ställe och tog lunch. Goda baguetter med färskost/mozzarella, tomat och lufttorkad skinka. Gott att kunna ha med så lyxig lunch. Rasmus som är helt fisketokig passade även på att kasta några kast men utan napp. Under lunchpausen startade vi vår nyinköpta Thermacell, en slags myggjagare, som vi var otroligt tacksamma att vi hade. För mygg var något det fanns gott om, på hela vårt äventyr.

Efter lunchen cyklade vi vidare, fick ta upp och kolla på kartan då och då för att inte missa där vi skulle vika upp till berget. Tids nog hade vi cyklat tillräckligt långt för att lämna av cyklarna och ryggsäckarna och ta oss uppför Erik-Larsaberget till fots. Först över en liten myr där skorna blev blöta och sen bar det av uppför.

Mycket mossig mark med sten under, så det var lite trixigt hur man skulle sätta fötterna för att inte vricka dem. Uppför gick det, mygg var det och trött blev jag. Rasmus var stark och uppmuntrande och vi krigade på. Ingen av oss har nog någonsin varit med om så mycket mygg på ett träningspass, det var faktiskt fruktansvärt jobbigt. Kanske faktiskt den jobbigaste passagen på hela äventyret.

Upp till berget finns det en fin vandringsstig med lagom sluttning från andra hållet, men det skulle bli mindre äventyrligt om vi skulle cykla runt till den, så vi tog bara raka vägen upp. Och brant var det! Men upp kom vi till slut och oj vilken utsikt. På toppen finns ett utkikstorn där utsikten är helt otrolig. Vi såg långt, långt men även Piteälven med Burmabron och jag kunde peka ut ungefär vart vi skulle tälta till natten. Vi gick även in i toppstugan och flydde myggen en stund där vi kunde skriva i gästboken och äta lite bars och godis som vi tagit med i fickan.

Fin utsikt från toppen av Erik-Larsaberget.

Sedan var det dags att gå ner igen. Nerfärden blev betydligt lättare och snabbare än vägen upp och i och med att vi kunde springa snabbare så var inte heller myggen en lika stor plåga. Vi hoppade på cyklarna igen och fortsatte på grusvägen ut mot 45:an. Efter en liten stund var vi ute vid den stora vägen och kom till Burmabron som går över Ljusselforsen. Vi cyklade över gångbron och stannade till och tittade på forsen.

Burmabron.

Sedan fortsatte vi upp efter norra sidan älven en bit och kollade ut en bra plats att slå läger på. Platsen blev på några fina hällar vid övre Ljusselet. När vi precis kommit fram såg vi hur dom mörka molnen drog ihop sig och vi försökte skynda oss upp med tältet. Snabbt kom det kraftigt regn och vind och vi fick verkligen jobba för att få tältet att stå på plats. I och med att underlaget var sten så var det omöjligt att få fast några tältpinnar, men vi var kreativa och knöt fast tältsnörena i träd, stockar och stenar och till slut var tältet uppe. Vi kröp in och gömde oss för regnet en stund och tryckte lite godis. Energin i kroppen började ta slut och vi var riktigt hungriga. Som tur var slutade det regna väldigt snabbt så vi kunde gå ut och sätta igång med maten.

Fram med gasolköket, hämta vatten från älven och starta igång. Det skulle bli pasta med tomatsås och lufttorkad skinka. Det gick bra att koka upp första kastrullen med pastavatten men vi skulle koka två eftersom allt inte rymdes i den ena. Men precis när vi skulle koka upp kastrull nummer två tog gasolen slut. Hungriga som vi var kändes det riktigt jobbigt. Vi försökte göra en eld att koka på men det var svårt då alla kvistar i skogen var blöta av regnet. Till slut hittade vi lite näver och fick igång en fin brasa och kunde koka klart resten av pastan.

Med mat i magen gick Rasmus som tagit med sig teleskopfiskespöet ner till vattnet och fiskade, ganska länge utan något napp. När det började närma sig kvällen kom pappa för att hämta upp våra cyklar och stora packningen inför morgondagen. Han lämnade även en extra gasoltub. Efter det kunde vi göra vår kvällsgröt. Gott med mat. Jag var trött och ville sova, men Rasmus ville inte ge upp på fisket. När natten kom stod han fortfarande ute och kastade. Han fick upp en liten öring som han släppte tillbaka men även en ganska stor gädda, som även den fick simma tillbaka. Sedan var det dags att sova, och oj vad skönt att krypa ner i sovsäcken.

Dag 2

På torsdagen vaknade vi av väckarklockan klockan 9 på morgonen efter att ha sovit skönt i tältet. Det var varmt för solen låg på. Trötta och lite möra efter gårdagen tog vi oss ut ur tältet och kokade morgonens gröt. I lugn och ro åt vi för att sedan packa ihop alla grejer och ta ner tältet. Vi packade ihop våra stora ryggsäckar och la över det vi skulle behöva för dagen i våra små lätta löpryggsäckar. De stora ryggsäckarna gömde vi en bit från vägen för att kunna plocka upp dem senare på hemvägen och de små satte vi på ryggarna för att kunna springa iväg och starta dag tvås äventyr.

Vi sprang en bit efter en liten grusväg men där den tog slut fick vi lov att springa "off-road". Det var ganska jobbig skog att ta sig igenom, väldigt stenigt och en del myrland. Vi såg någon ren som vi inte fick med på bild och även lite andra fåglar. Vi sprang utan stig några kilometer tills vi kom till Piteälvsbron, där inlandsbanans tågräls och bilvägen delar på samma bro. Där tog vi någon bild, för att sedan fortsätta.

Glatt upptäckte vi att det gick en markerad stig bakom det gamla stationshuset som i rätt riktning följde Piteälven. BINGO! Den stigen hade varken synts på kartan eller var något vi kände till sedan innan, så vi tänkte att det var för bra för att vara sant.

Stigen fortsatte att följa älven och vi fick springa i fin terräng. Den gick ner till lite olika forsar längs älven, bland annat Björnideforsen. Där såg vi fina forsar med stenkistor och mycket spår från flottningen, vilket var kul att se. Spår från flottningstiden var något vi såg under hela vårt äventyr då det varit en betydande del i Piteälvens historia.

Björnideforsen med spår från flottningstiden.

När vi sprang efter stigen stötte vi på några tjädrar. Vi råkade skrämma upp flera stycken, troligen ungar, och en bit senare stod det mitt på stigen en stor tjäderhöna. Hon kom snabbt mot mig och Rasmus sa "Akta Nelly!!" och jag försökte hålla mig lugnt, men blev ändå väldigt rädd och sprang iväg så fort jag kunde en bra bit efter stigen. Till slut vågade jag vända mig om och vi såg att den inte följt efter. Pjuh!

Löpningen gick långsammare än vi planerat och sträckningen var längre än uträknat så det tog mycket på krafterna att springa. Med kanske lite för lite mat dagen innan och för lite energi i kroppen började vi bli riktigt trötta. Med bara någon kilometer kvar till Trollforsen fick vi stanna för att äta godis, för att orka den sista biten till vårt uttänkta lunchställe.

Till slut kom vi fram till Trollforsen, trötta och hungriga. Vi joggade och tittade på hängbron och den gamla timrade stugan från samer, innan vi till slut hittade den berömda stenbänken, som sattes dit vid invigningen av ekoparken 2014. Solen hade lyst på den så den var varm och skön och perfekt att sitta på med våra trötta kroppar. En perfekt lunchplats med utsikt över den mäktiga forsen med den gamla fina naturen.

Ekoparksbänken vid vackra Trollforsen.

Vi värmde vatten på gasolköket och hällde i våra frystorkade färdigträtter vi hade med. Pasta Bolognese. Gott med käk. Vi satt där länge och var trötta, åt lite mer godis och vilade. När regnet började smyga sig på insåg vi att det nog var dags att röra på sig om vi skulle hinna vidare. Vi hade redan här insett att vi nog inte skulle klara att springa hela vägen, men vi tog sikte på att vi skulle springa till Jäkna och sedan ta båten över innan vi blev upphämtade.

När vi sprungit över hängbroarna över forsen kunde vi följa en fin stig en bra bit upp efter forsen som fortsatte långt. Fors efter fors. Otroligt vackert och man kunde aldrig se nog. Men trötta som vi var gick det inte snabbt.

Efter en lång tids lubbande kom vi till en fin raststuga som Sveaskog hade. Hökselkojan. En riktigt fin koja med ett ännu finare helt nytt utedass. Kan vara det finaste vi någonsin varit på. Efter det fick vi fortsätta springa på. Genom risig skog och myr utan stig. Mina krafter var slut. Vi tog upp kartan och insåg att det var låångt kvar till Jäkna, över en mil. Klockan var redan mycket.

Med trötta ben på tunga myrar.

Där tog vi beslutet att försöka leta oss ut till vägen för att ta den den sista biten, för underlaget i skogen var så pass dåligt att det skulle ta många många timmar till att ta oss fram annars. Med på tok för lite "karra" i ryggan hade vi aldrig orkat det.

Vi såg några renar medan vi en bit till kunde springa på en fin tallhed. När tallheden övergick i slyskog med myrmark letade vi oss upp till vägen. Rasmus som var något piggare än jag försökte prata för att hålla stämningen uppe, och även om jag faktiskt höll humöret uppe så sprang jag tyst och försökte gå in i ett "mode" att bara springa på, steg efter steg. En tråkigare väg en bit från älven men betydligt roligare för benen. Väl på vägen avverkade vi kilometrarna relativt snabbt. Stannade och tryckte lite energi-gel och godis för att inte nå den beryktade "väggen" och så småningom nådde vi Jäkna. Ner till vattnet för att dricka vatten som vi nu ganska lång tid varit utan då vi avvikit från älven. Gott!

Vi sprang en kilometer till för att ta oss till båten vi skulle få låna av en bekant. Väl framme ringde vi min pappa för att säga att vi skulle ro över och sedan ville vi bli upphämtade. Men i båten fanns ingen bra plugg utan bara en gammal uppsvälld vinkork som var omöjlig att få in i hålet. Rasmus tumme hade passat bra att hålla ute vattnet med, men det kändes lite för riskabelt att ro ut på den stora sjön med bara tummen som stopp mot vattnet. Med helt slut krafter och energi beslöt vi oss för att ringa upp skjutsen och säga att vi aldrig tog oss över.

Här tog vårt äventyr slut. Vi kom aldrig över sjön och vi sprang aldrig norra sidan tillbaka till Trollforsen. Men trots detta var vi nöjda med våra två äventyrsdagar när vi satt på trappen till stugan i Jäkna och åt vårt sista godis och väntade på hämtning. Vi hade gjort det bra och fått se mycket vackert. Djur, otrolig natur och fina forsar. En fin ekopark att korsa. Trötta och hungriga blev vi upphämtade en timme senare och fick en chipspåse levererad. Räddaren i nöden.

Chipspåsen - räddare i nöden!

Äventyret blev jobbigare än vi trodde, men trots det var det en väldigt trevlig upplevelse. Skulle vi göra det igen skulle vi kanske planera en till övernattning och ha med ännu mera mat och godis, man behöver mycket när man är på äventyr! Trots att vi avbröt tidigare än planerat får äventyret 10/10, en rolig upplevelse.

Vi har gjort det bra och fått se mycket vackert. Djur, otrolig natur och fina forsar.