Dag 1

Då vi kommer längs riksväg 97 söderifrån är den naturliga vägen in till Ekopark Vuollerim genom byn och över spegeldammen. Men där var bommen för vägen och det tog stopp. I början av veckan har SMHI visat orange varning för höga vattennivåer i området. Nu är det nere på gul varning. Många vattenkraftverk i området står med öppna dammluckor vilket gör att vattnet forsar på ställen där det annars kan vara lugnt eller torrlagt. Spegeldammen är ett av de ställena.

Tur att det finns flera vägar in till parken, vi vänder bilen och korsar lilla Luleälven vid Letsi kraftverk istället. Kraftverket står med öppna luckor och det är ett rejält vattenflöde. Till slut kommer vi fram till vår planerade startpunkt, packar ur bilen och börjar gå.

Eftersom vi startar lite senare på grund av omvägen är det nästan lunchdags när vi börjar gå, men vi bestämmer oss för att i alla fall kolla på utgrävningsområdet innan vi äter våra medhavda mackor till lunch. Regnet hänger i luften men den mesta nederbörden verkar ha kommit på förmiddagen. Utgrävningsområdet ligger nära vägen och informationsskylten för ekoparken. I skogen hittar vi skyltar som markerar platser för "lagskyddat fornminne", vissa syns det tydligt att det är utgrävt vid, andra skyltar är det svårare att förstå vad de hänvisar till. Vi går runt i området och försöker hitta platserna för utgrävning. Vi funderar på vad det är som har funnits på platsen. En bostad? Men vad mer har hittats och hur gammalt är området? Vi får följe av ett par lavskrikor som sitter i träden och tittar ner på oss.

Planen är att vi ska gå genom skogen, korsa några bäckar, passera en gammal slåttermyr, via kraftledningen och ner till Stora Luleälven. I den här delen av ekoparken är skogen tät, träden är små och marken är blöt. Men vi kämpar på. Förmiddagens regnskur gör att vi trots uppehåll blir blöta av att gå genom den täta skogen.

Jag hade hoppats att det skulle fungera att gå mellan myrarna och blötområden som syns på kartan, men i verkligheten är inte gränserna lika tydliga. Vi får hoppa mellan tuvor och över vattenpölar medans molnen hänger lågt över våra huvuden. Skogen vi vandrar i nästan hela första dagen är jobbig, framförallt eftersom vi har ganska stora ryggsäckar på oss, tempot är lågt och vi rör oss framåt i sakta mak.

Vi sicksackar fram mellan träden, helt plötsligt försvinner Nijàk åt sidan så långt kopplet räcker. Han har blivit nyfiken på ett hål i marken. Det visar sig vara ett björnide men vi kan inte se några färska spår av björn och blir lättade. Den här gången var det ingen hemma men i vintras sov det nog en björn här. 

Vi fortsätter snabbt vidare. Kort därefter smyger en nyfiken tjädertupp fram bakom en gran för att se vad det är för oväsen i skogen. Medans vi försöker ta fram en kamera så blir en tjäderhöna skrämd och flyger iväg. Vi smyger efter tuppen som sprungit bort en bit in i skogen men stöter den och två hönor till utan att få någon på bild.

Vi kommer fram till den numera igenväxta slåttermyren, planen var att gå via slåttermyren mot kraftledningen, följa den en sträcka för att därefter vika av ner mot Stora Luleälven och utloppet för Djupbäcken där vi tänkt tälta. Vi bestämmer oss för att istället gena ut mot vägen så att vi ska hinna fram till tältplatsen i god tid för att hinna torka våra blöta kläder inför kvällen. I skogen korsar vi en gammal väg som går ut till slåttermyren, den är nästan helt igenväxt men spåren av diken och en vägbana finns fortfarande kvar.

Vi fortsätter genom skogen och tar ut riktningen mot kraftledningen som korsar parken. En tydlig påminnelse om alla vattenkraftverk som finns i närområdet som påverkar naturen på alla möjliga sätt med infrastruktur och skiftande vattennivåer. Hur hade det sett ut här utan dem? Från kraftledningen fortsätter vi ner mot vägen, här är det lättare att gå. Inte lika tät skog och lite nedförsbacke.

Väl ute på vägen sträcker vi ut benen och farten höjs, vi ser ett par rådjursspår i vägkanten. De måste vara färska för annars hade regnet på förmiddagen sköljt bort spåren. Molnen har börjat spricka upp och vi börjar se blå himmel, om väderprognosen stämmer kommer det bli en riktigt fin kväll och morgondag. Vi passerar Djupbäcken innan vi viker av från vägen och rör oss ner mot älven. På en liten udde mellan utloppen för Djupbäcken och Västabäcken finns det en öppen, plan yta. Perfekt att tälta på. Vi kan äntligen ta av oss kängorna och hänger upp blöta strumpor i träden så dom har en chans att torka. Packar upp campingstolarna och slår oss ner. Niják passar på att ta ett dopp i älven, jag nöjer mig med att bada fötterna. Mycket skönt tyckte vi båda!

Det är svårt att tänka sig men här där Djupbäcken rinner ut har det legat en by en gång i tiden, nu är det området täckt av vatten. Svårt att föreställa sig. Kvällen spenderas till större del sittande i solen och vi njuter av sensommarkvällen. Till middag kokar vi svamprisotto. När solen försvunnit bakom trädtopparna vänder vi på stolarna ut mot älven istället och tänder en kvällsbrasa. När kylan blir för påträngande kryper vi ner i sovsäckar och somnar snabbt.

Dag 2

Nästa morgon vaknar vi av solstrålar som lyser upp tältet. Det syns tydligt hur vattnet rör sig då stråk av dis följer med längs vattenytan. Solen går upp tidigt men det blir inte varmt ännu på ett tag. Vi tar en lugn morgon, tänder ytterligare en brasa på stranden och diskuterar hur dagens tur ser ut. Vi hoppas och tror på bättre terräng än igår men det kommer också vara en längre sträcka och fler höjdmeter. Redan innan vi börjar gå har vi planerat om vår rutt. Vi bestämmer oss för att följa vägen som går upp mot Dalheden upp på höjd innan vi viker av in i skogen och hoppas med det att få ha torra fötter ett tag i alla fall. Efter cirka 1,5 km längs vägen ser vi en rågång som går i rätt riktning så vi viker av längs den.

Det börjar bra, gles tallskog och lång sikt. Skogen kryllar av lingon som hänger i stora klasar i riset. Varje gång vi stannar till för att kolla hur vi ska gå eller dricker lite vatten passar Niják på att äta både lingon och blåbär. Snart är vi framme vid ett blötare område igen. Grästuvorna är nästan midjehöga på sina ställen och vi får vara noga med var vi sätter fötterna för att inte snubbla. Vi korsar första bäcken för dagen och kan konstatera att alla bäckar vi korsat i skogen har varit ganska små, bara ett långt kliv så är man över. Efter den första bäcken kommer vi fram till ett hygge, solen ligger på och det blir riktigt varmt och skönt. Vi gör ett kortare stopp och äter lite snacks. Lingonen lyser röda på marken och vi kan inte hålla oss. En tom matlåda i väskan fylls snabbt på med lingon som får följa med hem.

Efter hygget har vi en bäck till att korsa innan vi kommer fram till kraftledningen. När vi letar ett torrt stråk över ser vi en myrstack som någon har varit och grävt i. Kanske samma björn som hade bott i idet vi såg igår? Vi stannar vid kraftledningen och äter lunch, bara där kommer vinden åt så knott och mygg försvinner.

När vi stannar till ser vi två grodor som hoppar fram i riset. Något djur ska jag väl lyckas få på bild tänker jag, och skyndar fram med mobilen igen. Grodorna hoppar fram i sakta mak men täcks hela tiden av ris, någon bild blir det inte här heller. Solen värmer fortfarande och även här får vi sällskap av en nyfiken lavskrika som kommer närmre och närmre. Till slut sitter den bara någon meter ifrån oss innan den åter lämnar för ett säkrare avstånd. Äntligen lyckas vi fånga den på bild. När vi har ätit upp lunchen och packat ihop våra saker ser vi en glugg i skogen på andra sidan kraftledningsstråket. Vi kollar lite på karta och satellitbild och inser att gluggen är nog ett spår som går till Kainotjärn och vidare. Perfekt, det är ju det hållet vi är på väg mot!

Sträckan mellan kraftledningen och Kainotjärn är fin och lätt att gå på, vi följer spåret fram till tjärnen och även här tar Niják ett dopp. Vi stannar inte kvar här utan vänder på klacken och siktar in oss på Kainoberget istället. Vi går upp längs den nordvästra sidan av berget, det går stadigt uppför. Pulsen stiger och andhämtningen ökar, jag har det bra med draghjälp från Niják. Men snart är vi uppe på toppen, skogen växer runt hela berget men är glesare på sina ställen. Det går att få fina glimtar av Stora Luleälven och söderut ser man ut över myrar och Padjerimsberget. På den södra sidan av berget finns det flera klippor och branter, man får ha koll på var man sätter fötterna om man går åt det hållet. Vi har siktet inställt i sydostlig riktning istället och när vi passerat toppen får vi syn på ett vindskydd med eldstad och bänkar. Riktigt fint läge med utsikt mot Lilla Luleälven.

Den här sidan av berget är betydlig brantare än där vi gick upp, men nu går det ju nedför så det är skönt. Vi siktar på att komma fram till grusvägens vändplan. Skogen varierar mellan blandskog, tallskog och ungskog. Men överlag är det lätt att gå. Väl framme vid grusvägen får vi syn på en morkulla som sitter mitt på vägen. Vi saktar in och försöker komma närmare för att få den på bild, men till slut tycker den att vi är för nära, den flyger iväg och tar med sig fem morkullor till. Efter ett tag gör vägen en krök och skogen öppnar upp sig, det är gles, fin tallskog och vi väljer att vandra rakt genom den istället för att följa vägen.

På ekoparkskartan benämns det här området som Fejferheden och är man här i rätt säsong ska man kunna hitta diverse olika ätbara svampar. Svårt för mig att veta, jag har gett mig själv diagnosen svampblind och får nöja mig med svamp från affären. Fejferheden består av sandtallskog så här är det lätt och fort att gå. På håll ser vi en stor flock småfåglar som flyger mellan träden framför oss. Vi kommer ut på bilvägen som går i ytterkant av ekoparken, samma väg vi kom med bilen igår. Äventyret börjar närma sig sitt slut men på väg till bilen ska vi svänga förbi Vuollerimselet och kika på ekoparksbänken.

Vi hittar stigen som leder ner till selet, cirka 600 meter ska det vara. Stigen är väl markerad med stolpar och röda markeringar. Det går en trappa ner för en brant i skogen och spång så det är lätt att hitta vägen. Vi kommer fram till ett vattendrag, men nu tar stigen slut och vi ser ingen bänk. Vi tar av oss ryggsäckarna och stannar upp, står vid vattenbrynet och tittar oss runt, då får vi syn på de röda markeringarna som visar stigens fortsättning på andra sidan vattnet. De höga vattennivåerna märks av även här. Buskage och stenar som brukar stå på land sticker upp ur vattnet och vägen över är översvämmad. Ekoparksbänken förblir obesökt för vår del. Vi vänder här och går tillbaka till bilen. Vägen över spegeldammen är fortfarande avstängd så vi åker återigen förbi Letsi kraftverk, nu är luckorna stängda, kanske kommer vattennivån att sjunka snart.

Ekoparksbänken och vägen över spegeldammen får vi komma tillbaka och besöka en annan gång. På återseende, Ekopark Vuollerim.