Vi började vårt äventyr vid informationstavlan intill E45:an mellan Arvidsjaur och Slagnäs. Den lilla parkeringen var lätt att hitta och vägen in i Ekoparken var en torr och fin grusväg. Målet var att med cykel och till fots ta sig upp på Sotberget och få ta del av den härliga utsikten och uppleva en fjällhed.

Första delen var lättcyklad och gick längs Geijejaurevägen, här passerade vi myrmarker och redan nu kunde vi se orörd gammal skog. Känslan av att vi var på väg in i den riktiga vildmarken blev tydligare då vi efter cirka 2 kilometer tog av till vänster vid bommen och vägen bar iväg uppåt. Här kantades sidorna av granurskog med många sagolika torrfuror. Vi fick nu gå med cyklarna då det bitvis var för tungt för att cykla. Vi passade då på att titta lite närmare på allt från utsikt till flora och fauna och vägen kändes inte alls så jobbig och lång. Vi hade verkligen tur med vädret och vi förundrades också över att det inte var några mygg.

När vi väl skymtade fjällplatån mellan de stora granarna snabbade vi på stegen och den fina grusvägen ledde oss nästan ända upp på toppen. Här mötes vi av två renar som lunkade i väg över den mjuka mossbädden. Vi lämnade cyklarna och vandrade den sista biten upp till en av topparna. Utsikten vi mötes av går inte att beskriva med ord utan måste nog upplevas. Fjällheden gjorde vyerna fantastiska och vi kunde se i alla väderstreck. Här behövdes verkligen ingen karta och kompass då terrängen var så öppen.

När vi slagit oss ner i mossan på en sluttning ångrar vi att vi inte hade tagit med en kikare. Vi utforskade oss runt Sotbergets alla små toppar och kullar och det blev en hel del bilder. Vi såg växter vi inte var vana att se i skog och mark sedan tidigare och fångade nästan en liten huggorm på bild som låg och solade sig på grusvägen. Från Sotberget såg vi över till Ledvattsfjällets böljande kullar och vi insåg där och då våra begräsningar. Fjället reste sig mäktigt ur landskapet med sina 727 meter över havet och bara vandringen dit kräver nog mer vana vandrare än de vi är.

När vi spenderat stora delar av dagen uppe på berget såg vi mörka moln i väster. Vi packade ihop våra grejer och rullade neråt. Om vägen upp hade varit bitvis jobbig så fick vi tillbaka det på vägen ner, vi behövde inte trampa en enda gång och bromsarna gick varm. Trots att vi stannat så många gånger när vi var på väg upp så dök det upp nya saker när vi rullade nerför. Vi stannade för att fotografera träd som var överfulla med skägglav och som såg ut som stora troll. Mullrandet av åska hördes i närheten och vi skyndade oss till bilen. Precis när vi lastat cyklar och ryggsäckar kände vi första droppen av regn och vi förundrades än en gång att vi knappt sett en mygga under hela dagen.

Tvådagarsäventyret som blev en dagstur var precis lagom för två ovana vandrare. Vägen ledde oss fram och väl på toppen behövdes inga kunskaper om karta och kompass, trots detta kändes det som en fantastisk upplevelse och att vi verkligen var helt ensamma i urskogen. Vi är oerhört nöjd med att ha fått cykla på en sådan fin plats och se den magiska utsikten. Under hela vandringen hade vi mobiltäckning.

Det var en fantastisk upplevelse och kändes som att vi verkligen var helt ensamma i urskogen.