Dag 1

Hit men inte längre. Bommen är låst, meddelar taxichauffören. Trots att chauffören har en aura som utstrålar lokalkännedom har han aldrig varit på dessa småvägar förr. Nu är det dags för mig att fortsätta norrut till fots medan taxin åker tillbaka mot Gällivare. Min tilltänkta avsläppsplats ligger endast ca 1 km bort så ingen ko på isen, det är bara att gå sista biten. Kunde ha varit värre med tanke på att jag hade väldigt lite info att gå på när jag letade efter en bra plats att starta min vandring genom Ekopark Karhuvaara.

Till slut är det dags att lämna grusvägen bakom mig och ge mig in i den obanade terrängen. Hur svårt ska det bli? Är skogen tät, stenig, blöt eller andra hinder? Det visar sig vara ungefär som jag misstänkte. Det går framåt, men långsamt. Jag känner mig inte svag men inte stark heller. Nattåget var trevligt men sömnen uteblir mestadels. Men jag har tiden på min sida och allt är på det stora hela enligt plan.

Jag får koncentrera mig för att hålla rätt kurs. Det är påfallande enkelt att tappa kursen när man går obanat i en vildvuxen skog, då Ekopark Karhuvaara framför allt består av gammal skog. Och i en gammal skog råder ingen ordning utan allt är huller om buller. Och är det inte skog så är det myrmark. Här råder det motsatta förhållandet, lätt att hålla kurs men ofta omöjligt att ta sig rätt över.

Den första biten bjuder på en hel del våtmarker. Försöker hålla mig till skogspartierna och tar därmed medvetna omvägar. Det är blött från gårdagens skyfall men idag lyser solens strålar varmt. Jag kommer till dagens första hinder, en bäck som jag måste vada över. Inga större bekymmer då bäcken är liten. Av med skorna och dra upp byxorna bara för att inse att bäcken var djupare än jag trott och vattnet forsar upp mot knäna. Nåja, inget att oroa sig över i det fina vädret.

Naturen här är hur jag tänker mig att ett paradis för björn bör se ut. Kuperad gammelskog utan spår av människor. Att Karhuvaara betyder björnberget ger ytterligare vatten på min kvarn. Att se en björn är få förunnat och bör ses som ett lyckans tecken. Men ju längre in i skogen jag kommer blir jag mer och mer tveksam om jag faktiskt vill ha ett björnmöte. Färden går djupare in i skogen och till slut är jag ganska övertygad att jag inte vill springa på någon nalle. Jag börjar prata och nynna för mig själv i snåriga partier för att inte få oönskad närkontakt. Med tiden börjar detta eskalera och till slut snackar jag oavbrutet högt med mig själv.

För spår ser jag. Björnspillning stöter jag på i stort sett hela tiden och överallt. En utriven myrstack och uppklösta träd är andra tecken som vittnar om björnens närvaro. Men allt mitt tjatter verkar fungera för ingen björn syns till under turen.

Så fortskrider dagen med att navigera sig genom skogen och de våta partierna. Jag planerar att sätta camp på toppen av Tossisvaara då jag tänker mig att skogen är glesare där. Börjar vandringen uppför och det är alltid lika förvånande hur mycket jobbigare det är att vandra upp för en brant. Väl uppe är det mycket riktigt betydligt glesare mellan träden och mera fjällikt. Björken är dominant och man bjuds på vackra vyer. Däremot tycker jag att det är om möjligt ännu mer björnspillning här.

Hittar en stor platt yta där jag slår upp tältet. Passar på att undersöka närområdet när jag ser något misstänksamt. Närmar mig lite försiktigt tills jag ser att det är en död ren. Några meter från renen ligger tussar från pälsen. Jag är varken viltvårdare eller kriminalare men min slutsats är att det är en björn som har slagit renen. Det finns både brottsplats, fyndplats samt motiv.

Vad gör man nu? Jag vill inte flytta lägret och det gör jag inte heller. Jag intalar mig själv att äta ren är en vårgrej, nu mot slutet av sommaren är det bär som gäller för björnen. Jag kryper in i tältet vid solnedgång vilket är strax efter 21 denna tid på året. Därefter somnar jag djupt och sover oavbrutet till nästa dag, vilket jag normalt aldrig gör.

Dag 2

Lite regn faller på tältduken, lika bra att vila ett tag till. Men regnet drar snabbt vidare och efterlämnar ett härligt grått väder, perfekt för vandring. Fixar med morgonbestyren och rullar ihop tältet. Packar ihop det sista och slänger säcken på ryggen. Tittar förbi renen en sista gång men ser inga tecken på nattliga besökare.

Färden fortsätter och nu är det nedför, vilket är tur eftersom energinivån för tillfället inte är på topp. Väl nere i dalen måste ett våtmarksområde korsas för att nå nästa skogsklädda kulle som delar namn med ekoparken. Det är krångligare än vad jag trodde. Jag halkar och faller en gång. Ingen skada skedd annat än blöta byxor och bakdel samt ett skadad ego.

Väl över på berget Karhuvaara är terrängen aningen enklare och energinivån har nått nya höjder. Jag plöjer på i en så rak linje jag förmår. Dagen fortsätter ungefär så här ett bra tag. Vacker naturskog, som gjord att skogsbada i, blandat med blötare partier. Blåbär och hjortron finns det gott om. Lite fågelkvitter och några uppskrämda ripor flyger upp rakt framför en. Men framför allt är det tyst och lugnt. Timmarna flyter på och plötsligt står jag framför ytterligare en bäck väldigt snarlik den jag korsade igår. Vadet över bäcken sker lugnt och odramatiskt.

Därmed är de mest utmanande partierna bakom mig. Jag finner mig nu på en grusväg som jag följer i cirka 3 km. Målet är inställt på stenbänken som finns i alla ekoparker och mycket riktigt hittar jag en liten skylt längs vägen som pekar in mot skogen. Nu börjar återigen en stigning och jag tar mig an den sista ansträngningen.

Stigningen avtar och en utsikt börjar skönjas. Och där står stenbänken. Ensam med en vidunderlig utsikt över ekoparken. För mig betyder stenbänken sista kapitlet i det här äventyret. Jag sätter mig ner, andas ut och sätter punkt för min vandring genom Ekopark Karhuvaara.

Naturen här är hur jag tänker mig att ett paradis för björn bör se ut. Kuperad gammelskog utan spår av människor .

Visa film

Stäng