Vi vill börja med att meddela att vi hade en fantastisk vandring i Ekopark Karhuvaara. Resan dit och hem gick över förväntan. Det var smidigt att flyga med hund och litet barn till en så liten ort som Kiruna då de var mycket hjälpsamma och trevliga. Taxibolaget som körde oss till och från ekoparken behöll till och med hundflygburen under vår vandring.

Vi tältade första natten vid startstenen innan vi påbörjade vandringen dagen efter. Första biten var över den underbara slåttermyren. Det var roligt att ha läst lite fakta om slåttermyren innan och förstå vad de små ladorna hade för syfte.

Myrslåttern i området var ett viktigt inslag i djurhållningen ända fram till 1950-talet. Fräken, vass och vattenklöver slogs med lie, räfsades och torkades på hässjor. Sen lades det in i timrade lador på myren. Ett slitsamt arbete som engagerade många i veckor.

Vi uppskattade väldigt mycket att det inte fanns några stigar eller vägar utan att vi själva fick skapa vår helt egna rutt och gå i obanad terräng. Detta visade sig även vara ganska hårt då terrängen bitvis var tuff att vandra i. Vi var lite väl tungt packade, utan att ha något onödigt med oss, i och med att vi bar både barn och all packning som behövdes för henne. Hård terräng i kombination med tung packning gjorde att vi inte helt följde vår ursprungsrutt och inte gick så långt som vi från början tänkt oss. Men något av det härliga med turen var ju just att vi kunde ändra rutt efter terräng och ork.

En av våra största förväntningar och förhoppningar med resan var att få vara i ”orörd skog” utan mänskliga spår, mer än på slåttermyrarna eller i form av borttagen bark på vissa träd. Vi hade även hoppats på att få vandra bland riktigt gamla träd, silvertallar och fallna träd som blivit bo för insekter. Våra förhoppningar och förväntningar infriades delvis. Skogen var magiskt vacker med gamla träd, fallna träd, spännande fauna på marken och döda träd som stod som silverpilar mot himlen. Dock fann vi spår från påverkan av människa som vi kände förstörde en stor del av upplevelsen med att vara ”ensamma i vildmarken”. Detta var bland annat flera fula jakttorn, flera med plastskräp runt sig, samt fyrhjulingsspår.

Som ovan nämnt var skogen extremt vacker. Dock blev vi lite förvånade över att träden inte var så stora som vi trott att de skulle vara med tanke på sin höga ålder. Vi slogs även av tanken av att det är sorgligt att det inte finns så många av dessa riktiga och vackra skogar kvar i Sverige. Andelen träd över 200 år i Sverige är försvinnande liten.

Det var en fin period att vandra i och vädret var fantastiskt. Trots att det inte var myggsäsong var det dock extremt mycket mygg vilket förtog en del av njutningen. Vi var också lite förvånade över att vi inte stötte på fler djur då vi trots allt var relativt tysta i så pass orörd terräng. Under hela vår tur, på tre nätter, såg vi enbart två grodor, tre lavskrikor och en ripa. Vi fann dock en hel del älgbajs samt spillning från en tjäder. I övrigt hörde vi inga fåglar eller andra djur trots myrmarken och skogen.

Det var underbart att göra en tuff vandring, ensamma i skogen. Det som gjorde att äventyret blev extra härligt var framförallt dessa fyra ingredienser: underbar natur, ensamma utan andra människor, få ha med sig sin hund samt att få dela upplevelsen med sitt lilla barn.

Det var underbart att göra en tuff vandring, ensamma i skogen.