Tiggande hackspettsungar

Det var med spänd förväntan vi klev ur bilen en bit in i Bubergets naturreservat. Jag ville hinna med det här äventyret innan hackspettungarna hoppade ur boet, kanske kunde vi hitta en häckning av tretåig hackspett?

Vi hann bara slå igen dörrarna och fixa till mygghatten på vår ettåring Simon innan jag hörde det mekaniska symaskinsliknade ljudet från tiggande hackspettungar.

Gammal granskog, fuktigt, i en myrkant. Perfekt biotop för tretå. Vi smög fram försiktigt, inte mer än femtio meter från vägen, lokaliserade granen varifrån tiggandet kom, väntade en kort stund, och vips så dök den upp: Picoides tridactylus, den tretåiga hackspetten! Det var honan som kom och matade ungarna, och jag fick upp mobilen och filmade med skakiga händer. Hon upptäckte oss efter en stund och blev irriterad, bytte träd och vi smög vidare för att inte störa i onödan. Vilken start!

Visa film

Stäng

Spår av brand

Vi tog oss uppåt i berget, hela området brann för ungefär 120 år sedan, halvöppen terräng, här och var stod stora grovgreniga tallar kvar med tydliga brandljud kring stammen, mycket död ved. Man tror att det var människor som fjuttade på, för att förbättra betet, men det måste ha brunnit hårt och över i princip hela ekoparken. Spår av brand hittade vi överallt.

Brandljud, spår av brand, syns tydligt i trädstammen. I Ekopark Jovan finns gott om brandpräglade tallskogar.

Fikapaus för människa och mygg

På den första toppen blev det kort fikapaus, för både oss och myggorna, vacker utsikt över ett böljande landskap, känslan var att det kan gå år mellan gångerna en människa gått just här.

Myggen var trogna följeslagare genom ekoparken.

Vi tog oss ner och följde skogen i en fuktig, bördig grandal och nådde så småningom kanten på reservatet där ett hav av oröjd ungskog av björk bredde ut sig. Det såg svårgenomträngligt ut, så vi följde reservatskanten österut med sikte på att hitta ekoparksbänken. Tornseglaren girade omkring högt uppe på jakt efter insekter, jag lyckades fånga den någon tiondel med mobilen. Både tretå och tornseglare, mycket roligt! Tornseglaren sägs ju sova i luften, en speciell art som man inte ser så ofta.

Högt vatten och kuperad terräng

Nere vid Jovanbäcken fann vi spår från flottningsepoken, ett vindskydd, och något som varit en gammal kvarn. Men ingen bänk.

Från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet livnärde sig de flesta i byarna kring ekoparken på skog- och flottningsarbete. Om vintrarna högg man i skogarna och om sommaren flottades timret ner mot Umeälven och sågverken vid kusten. Spår från den här tiden finns kvar i form av flottarkojor, flottningsrännor och så kallade stenkistor. Stenkistor och flottningsrännor byggdes för att hindra stockarna från att fastna längs älvkanterna.

Mottagningen på mobilen var i princip obefintlig i hela ekoparken, vi lyckades inte ladda ner någon detaljkarta, och bäcken, ja den var fylld till bredden av det idoga regnandet tidigare i veckan, att ta sig över den var inte att tänka på. Vi vände tillbaka, över bron, och vidare upp mot Jovanberget, rejält kuperat, Heidi fick sendrag i insidan av låret, större hackspett häckade i en asp i den gamla tallskogen på väg uppför, och Simon började protestera en del.

Efter fem timmars vandrande kom vi hungriga fram till tältet. Upp med en eld, dit med stekhällen, olja, delade sex paltar i småbitar och stekte på. Uppstekt palt med lingonsylt. En öl. Fantastiskt gott!

Nöjda men trötta äventyrare efter första dagens vandring.

Vi kröp ner i sovsäckarna och tänkte sova en djup fridfull sömn i det fria, men Simon kom aldrig riktigt till ro, och 03.07 vaknade göken, så vi började gå igen redan klockan fem.

Sten, sten, överallt sten

Mäktig och varierad natur mellan Jovanberget och Grundfors. Först ett myrstråk där huggormen låg och vilade helt stilla, sen en brant bördig gransluttning, utför, följt av en stigning upp mot Yttre Tjeresten där inlandsisen bajsat ur sig ordentligt. Sten, sten, sten, överallt sten, och mycket magert. Ett parkourlandskap.

I delar av ekoparken kan du vandra långt utan att se några spår av civilisationen. Däremot finns gott om spår av istiden. 

Från toppen blev det gammal tallnaturskog igen, lättare att gå, men det var tur att vi började så tidigt, värmen, kanske från Ryssland, slog till med full kraft. Sista timmen, från Västre Tjeresten och ner mot Grundfors sa vi inte mycket, törstiga, trötta. Jag hörde ytterligare en hackspetthäckning, men orkade inte bry mig, nästan framme vid bilen fladdrade dock den vackra makaonfjärilen runt och satte sig alldeles nära. Fick den på bild.

Det blev totalt drygt två mils vandrande i kuperad och varierad terräng. Det var jobbigt, myggigt och alldeles underbart. Det är värdefullt att det finns såna här skogar kvar. Ett minne för livet.

"Det var jobbigt, myggigt och alldeles underbart. "