Vårt ekoparksäventyr började långt innan äventyrshelgen. Vi har länge pratat om och velat göra just det här: att övernatta i skogarna runt Naakajärvi. Området ligger oss nära i hjärtat då vi bor och jobbar i Pajala. Efter jobbet på somrarna brukar vi ge oss ut till området just utanför ekoparken och fiska medan vi sakta tar oss flera kilometer längs de kristallklara bäckarna. Man kan säga att det är vårt smultronställe, dit vi far och bara njuter av sommaren, midnattssolen, tystnaden, naturen och det magiska i att få uppleva det här fantastiska landskapet.

Det är kanske inte så konstigt att vi många gånger känt runt småtimmarna att vi inte riktigt vill åka hem, och vi har flera gånger pratat om hur kul det skulle vara att sova över i skogen istället för att köra hem på de ändlösa skogsvägarna mot Pajala. Så när vi såg reklamen för Sveaskogs Äventyr Ekopark kunde vi knappt tro våra ögon: det var precis det här vi så länge velat göra! Det är oss Sveaskog söker, vi vill så gärna vara ambassadörer för ett område som betyder så mycket för oss! Dessutom är en liten rolig detalj att vi har faktiskt aldrig besökt själva ekoparken, vi har mest rört oss i Sveaskogs skogar just utanför ekoparksområdet.

När vi blev utvalda började vi genast planera för det stora äventyret. Med entusiasmen på topp började vi skissa på möjliga rutter och sätt att ta oss genom parken. Då fisket är så viktigt för oss, samt att vi precis köpt en kanot bestämde vi oss för att delvis utforska parken längs vattendrag. 

Med lite erfarenhet av området insåg vi ganska fort att vi måste ha en plan A, B och helst C också. Vi hade lyxen att kunna ta oss till platsen före äventyret, så vi satte oss i bilen och åkte ut för att scouta inför plan A, som verkade helt fantastisk på papper, men det visade sig fort att bäcken vi tänkte paddla i själva verket var mer ett litet dike i flera kilometer och omöjlig att paddla kanot på.

Så vi tog oss tillbaka till planeringsbordet och skissade upp plan B. Ute i parken visade det sig återigen att vattendraget var minimalt, och försvann på en myr innan det dök upp på andra sidan igen. Men den här planen ville vi inte ge upp då vi hittade en perfekt tältplats, så vi åkte förbi myren för att se om bäcken var mer kanotvänlig på andra sidan. Till vår största glädje verkade den vara det, även om vi skulle behöva ta oss genom några hundra meter myr och tät skog för att nå bäcken.

Parallellt med förberedelserna i fält fick vi uppleva en annan viktig del av att planera en ”expedition”: att införskaffa utrustning och kunskap. Erik har tältat flera gånger under uppväxten, och hade lite egna grejer, men Ildiko saknade all kunskap och utrustning, så äventyr ”Hitta utrustning till Äventyr Ekopark” drog igång på hemmaplan. Efter några veckor och mängder av returnerade sovsäckar fick vi ihop allt vi behövde för vårt äventyr. På kvällar läste vi bloggar och kollade YouTube om hur man sätter upp ett tält och allt annat man behöver tänka på när man sover ute. 

Dag 1

På förmiddagen packade vi bilen och begav oss mot Naakajärvi. Vi körde längs gränsälven Muonio och närmade oss parken från Kihlangi-hållet, på en grusväg som går mellan Kihlangi och Naakajärvi, där vår resa till fots skulle börja. Här hade vi aldrig varit tidigare, och efter att ha studerat ekoparkskartan såg vi verkligen fram emot att se alla sevärdheter. Vi valde att börja mot ekoparksbänken och ta den längsta leden därifrån. Stigen var väl utmärkt så det gick lätt att hitta hela vägen.

Vandringen började med en lätt klättring. Från parkbänken kunde vi beundra Gammeltallen, innan vi började klättringen. Utsikten från den nordvästra sidan av Maanalainen var väldigt fin och vi kunde knappt vänta på att få se Kihlankihursu-ravinen. På väg ner från berget hittade vi även ormbunken strutbräken vilket var väldigt kul att se, samt en kallkälla som vi tyckte var väldigt fin.

Lompolo var nog en av våra favoriter längs vandringen, och vi önskade att vi haft med kanoten för att utforska Kihlankikursu från nära håll. Vi hittade en kallkälla där vi kunde släcka törsten innan vi fortsatte vidare. Vädret var väldigt fint och vi blev positivt överraskade av att det fanns mycket färre mygg än vad vi trodde.

Sträckan mellan Maanalainen och Ventikkövaara var nog dagens jobbigaste passage, stigen blockerades av hundratals fallna träd. Ibland fick vi gå ut på myrkanten och ibland var det svårt att följa stigen då träden med markeringen har också fallit omkull. Men det växte hjortron längs myrkanten, så lyxigt och gott! Härifrån kunde vi även se vår valda tältplats på andra sidan myren, en skön känsla att veta att snart får vi vila då vandringen tog på kraften.

Att slå upp tältet gick smidigare än vi trodde med tanke på att det var första gången. Vi avnjöt kvällsmaten under nattsolen innan vi kröp ner i våra sovsäckar. Natten var tyst och ljus och vi båda sov gott och ganska länge. Det regnade lite på morgonen, men i tältet var det mysigt. När vi vaknat och öppnade tältet såg vi till vår förvåning en liten ren som säkert undrade vad vi gjorde där ute.

Dag 2

Efter frukosten började vi med den andra dagens äventyr, och vad vi längtade efter att få paddla! Med stolthet kunde vi konstatera att det bara tog en halvtimme att montera kanoten, jämfört med de tre timmarna vi kämpade hemmavid när vi prövade sätta ihop den för första gången. Nu var kanoten redo för sin jungfrufärd!

Vi körde vår bil och utrustning i cirka 5 kilometer till slutpunkten, där vi tänkte avsluta vår båtfärd och promenerade med raska steg tillbaka dit vi lämnade kanoten. Under promenaden träffade vi på några renar, annars var det väldigt lugnt i parken.

Med glatt humör började vi bära kanoten över myr och skog. Båten heter Ally och är med sina 20 kg relativt lätt. Efter att vi har sett Lars Monsen på tv släpa den tvärs över Kanada tänkte vi att de här cirka 400 m till bäcken skulle gå hur lätt som helst. I början gick det bra, vi bar kanoten till myrkanten och sedan halvt bar, halvt knuffade den över myren. Sedan kom vi till skogskanten, där vi fick inse att förflytta en 5 meter lång kanot i en tät urskog kan vara minst sagt ansträngande. Pulsen steg, svetten rann och tiden gick, medan vi fick gå fram och tillbaka med och utan båt för att hitta en möjlig passage.

När vi äntligen tagit oss genom skogspartiet kom nästa myr, där gräset var så högt att vi inte ens såg våra fötter, men vi är inte sådana som ger oss så vi lyfte kanoten över huvudet och snubblade oss fram genom myren. Sedan kom nästa skogsparti, men till slut nådde vi bäcken. Det där cirka 400 metrarna tog 1,5 timmar, men nu var vi framme och skulle påbörja nästa etapp.

Vattnet var kristallklart och lagom djupt och att få se naturen runtom från vattnet kändes som att en ny värld öppnade sig för oss. Efter cirka 30 meter kom en liten fors och bäcken skulle svänga, spännande med lite fart tänkte vi.

Efter första kröken insåg vi att hela bäcken var blockerad av omkullfallna träd så långt ögat kunde se. Sån otur kan vi bara inte ha! Vi styrde mot land och tänkte att vi får helt enkelt fortsätta bära kanoten förbi sträckan, men ganska fort fick vi inse att skogen blev ännu tätare och helt ogenomtränglig att gå i med en stor kanot. Utmattade satt vi och funderade hur vi skulle göra, men det var tyvärr bara att inse att kanotfärden inte var möjlig.

Som det såg ut på kartan så slingrade sig bäcken längre och längre från vägen, och även om vi hade lyckats bära kanoten förbi träden fanns det inga garantier på att inte hela sträckan såg likadan ut, då vi befinner oss i en ekopark där risken för döda träd över en smal bäck är ganska stor.

Sammanbitna fick vi vända på klacken och börja bära tillbaka kanoten samma väg som vi kom. Det var så otroligt tufft. Vi kämpade i tre timmar för att få paddla 30 meter, det var inte så här vi hade planerat. Men i efterhand skrattar vi ganska gott åt äventyret, och vi har lärt oss att vi klarar av väldigt tuffa utmaningar som par när vi samarbetar.

Tillbaka vid startpunkten återstod det bara en mindre detalj: vi behövde hämta bilen som vi så optimistiskt kört till vår planerade slutpunkt fem kilometer bort. Sammanlagt har vi då på dag två gått en mil, burit båten i tre timmar och paddlat 30 meter, inte riktigt som planerat, men alla äventyr är en upplevelse man blir rikare med.

Nu när det blev som det blev återstod bara en grej: vi tänkte inte gå hem utan att vi prövade vår fiskelycka. Det tog inte många kast innan en gädda nappade för Erik, och det fick bli slutet för det här äventyret.

Sammanfattningsvis kan vi säga att allt inte blev som vi har planerat, trots att vi tyckte att vi har gjort en väldigt noggrann planering med lokalkännedom samt flertalet platsbesök. Men vi är så otroligt glada att vi genomfört det här äventyret!

Vi har fått uppleva något nytt, haft otroligt kul, fått minnen för livet och sedan dess rekommenderat många att besöka ekoparken (men kanske inte vattenvägen).