Glada i hågen satte vi oss i bilen den första helgen i februari, för att rulla bilen mot Ekopark Omberg. Omberg är ju väldigt hemma för oss då vi bor i Motala, men att gå hela Ombergsslingan på cirka 26 km hade vi aldrig gjort.

Vi parkerade bilen i Borghamn klockan 08.30 på lördagsmorgonen och påbörjade vår vandring, vi följer den orangea leden Omberg runt. Solen skiner och det är några plusgrader i luften. Det börjar med att det går uppför och uppför, vi passerar Ombergslidens naturreservat. Oj, oj vad det är kuperat men när vi kommer fram till Ranstadsfällan så möts vi av en helt fantastisk utsikt över Östgötaslätten. Wow säger vi bägge, då vi ser fågelsjön Tåkern.

Vi vandrar genom skog och passerar några små bäckar som porlar. Lugnet infaller sig och vi vandrar vidare i tystnad, och inhämtar den helt underbara naturen som den östra sidan har att erbjuda, med hagmarks- och slåtterängsmiljöer. Omberg har ju Sveriges artrikaste skogslandskap, så det är hela tiden mycket att titta på.

Det är kuperat och efter några timmars vandring med packning börjar det kännas i benen, men naturens kraft ger glädje och styrka, så vi kämpar vidare.

Vi går genom bok, ask, och almskogar, leden är väl uppmärkt och är lätt att följa. Träd med mossstrumpor och håligheter i rotvältan där man inte skulle bli förvånad om det stod en liten vätte. Fantasin finner inga gränser, det är som ett sagolandskap innan vi når Alvastra kloster som vi skymtar mellan träden. Alvastra är en spännande plats som Heliga Birgitta fick sina viktigaste uppenbarelser i, och det sägs även att det spökar där….. Hmmm vi kanske vågar oss dit en sen kväll...

Alvastra klosterruin skymtar mellan träden.

Nu skymtar vi Vätterns dramatiska kust för första gången och har passerat Sverkers gård. Leden fortsätter att vara väldigt kuperad och ibland får man gå över stockar, eller krypa under. Det är en dramatisk blandskog, där man får ha koll på var man sätter fötterna. Vi närmar oss södra stranden och författarinnan Ellen Keys villa. En väldigt vacker villa som var samlingsplats för konstnärer och författare. Huset byggdes 1911.

Ellen Keys Strand ligger naturskönt vid Vättern.

Vi vandrar sedan vidare och kliver in i Bokskogens naturreservat. Nu sluttar det rejält och det gäller att ha koll på var man sätter fötterna. Det blir aldrig en tråkig vandring för det händer så mycket i naturen runt omkring oss. Stup att hålla koll på, bokar och andra lövträd som har fallit i marken och är hem åt tusentals insekter, lavar och mossor.

Efter cirka sex timmars vandring suger det rejält i benen, och vi kommer fram till Stocklycke hamn. Vädret är fortfarande vårlikt och det står barnfamiljer och grillar på avsedda platser, fiskare som kastar och hoppas på lax. Men vi fortsätter upp mot Stocklycke vandrarhem där vi har bokat ett rum för natten. Vi knappar in koden vi har fått på mailen i ett nyckelskåp på gården. Det visar sig att vi är helt själva.

Vi checkar in i vårt enkla rum och tillagar en god middag i det gemensamma köket. Vi är trötta och benen är stela, men vi är jätteglada. Maten satt som ett smäck i magen och vi satte oss i grupprummet och pratade om dagens strapats med glädje. Ögonen börjar ramla ihop och vi lägger oss tidigt, och somnar ovaggade.

Efter en stadig frukost är vi på banan igen och startar från Stocklycke vandrarhem kl 09.00 på morgonen. Det börjar återigen uppför och det är både gran och lövskog vi passerar. En väldigt vacker skogsmiljö, och det är lika mycket att titta på idag, man blir så fascinerad av allt. Benen börjar mjukna nu efter gårdagens tuffa vandring så vi njuter.

Nu blir det neråt. Vi går längs Vätterns kust och det är stup både här och där. Vi stannar för att fota tickor som växer på gamla stammar, höjdpunkten var hårisen vi fick syn på, eller vätteskägg som det också kallas. Inte ofta man ser det, så det var superkul.

Håris, eller vätteskägg, kan bildas på murkna grenar när fukten sipprar ut.

Vindskyddet och grillplatsen Älvarums Udde passeras, och vi kommer fram till vattenfallet Storpissans utlopp. Efter det möts vi av jätteekar som står stolta i beteshagen. Här återskapas betesmarker som fanns för 150 år sedan, och sommartid kan man se den sällsynta läderbaggen.

Många delar av Omberg var tidigare ett öppet beteslandskap, där storvuxna ekar kunde breda ut sig. I dag hyser berget omkring 400 jätteekar, men många är hårt trängda av yngre uppväxande skog. Sveaskogs mål är att det i framtiden ska finnas 5 000 jätteekar här. En stor ek är ofta hem för hundratals arter som är beroende av alltifrån grova grenar och håligheter till tjock bark och underjordiska rötter.

Vandringen fortsätter uppåt igen och väl framme vid Marberget finner vi en vacker utsikt över omgivningen. Magen kurrar och vi väljer att inta vår medhavda gulaschsoppa från mattermosen vid Västra väggar, där det finns bra sittplatser. Västra väggar har en enastående utsikt över Vättern, och man ser Hjo på Västgötasidan. Det är lite kallare idag med några minusgrader, så efter lunchen behöver vi röra på oss igen, för att inte bli kalla.

Kilometrarna rullar på genom blandskog och porlande bäckar ifrån berget, och rätt som det är har vi nått fram till Drottning Ommas fornborg, ett stenröse från omkring 400- 500-talet. Vi är nu i mål på vår vandring Omberg runt, glada, trötta och stela i benen. Men det sista vi gör är att kolla in Bockakyrkogården. en magisk plats som är viloplats för cirka 80 soldater och fångar som bröt sten i Borghamn till Karlsborgs fästning på 1800 talet.

Bockakyrkogården.

Det blev också, för att suga ur det sista i benen, en tur med bilen till Hjässatorget, för att ta oss upp på Hjässan, och dess helt fantastiska utsikt. Vi har även letat efter ekoparksbänken, men den hittade vi tyvärr inte fast vi tycker att vi verkligen har letat överallt.

Vi är så tacksamma och det går ett lyckorus i kroppen efter att ha fått spendera helgen med att gå Omberg runt. Sammanlagt har vi avverkat 48 703 steg och 29, 6 km, och det känns på ett bra sätt i kroppen.

Det vi har fått ut av det här, förutom att vi har fått vara i fantastisk natur hela helgen, är att man orkar mer än man tror. Vi har även fått mersmak av att vandra rundslingor med övernattning.