Vår resa började på bästa möjliga sätt när vi ungefär halvvägs mellan Luleå och Naakajärvi fick syn på norrsken. Klockan var efter 22 och vi hade nött många mil och träffat på allt färre bilar när norrskenet uppenbarade sig. Skenet var lite svårt att beskåda men ju längre vi stod där, desto mer hann det uppenbara sig över himlen. En fantastisk syn när detta neongröna ljus sken upp himlen. Ett tips är att använda din mobil- eller systemkamera på lång slutartid så får du en ännu bättre vy över ljuset.

När du väl navigerat dig fram längs de norrländska småvägarna och dess omfamnande skogar, hittar du enkelt Naakajärvi och sjön som utgör basen. En stor skylt tornar upp sig och här finns stugor för uthyrning om du inte vill tälta. Här finns också grillplats och utedass med dam- och herravdelning. Med andra ord allt som behövs för en bekvämlig vistelse uppe i norr.

Vi bodde i min campervan under hela vistelsen och hade stugområdet som utgångsbas hela tiden. Det går givetvis att tälta längs med leden annars. Under vår vistelse hyr två jägare från Finland en stuga. Tydligen är fågeljakt jakten med stort J, den svenska motsvarigheten till älgjakten. Vi grillar korv med dem en kväll och vistelsen i Naakajärvi har redan överträffat förväntningarna för den sociala biten.

Här i Naakajärvi finns två olika huvudsakliga syften: vandringen och fisket. Fisket måste du givetvis lösa fiskekort för och se föreskrifterna som gäller. För denna vandring väljer vi att fokusera på fisket och vandringen runt sjön och Manalainen. Vandringen från stugområdet börjar längs med sjöns västliga kant och du går längs med sjön hela tiden.

Vi har knappt hunnit gå i tio minuter i strålande sol innan något rör sig i skogen nära oss. En fågel flyger förbi och vi hinner inte riktigt registrera vad det är. Men så ser vi lite närmare, det är fyra tjädrar. Försiktigt kan vi närma oss dem för att se dem på närmare håll. De tycks inte vara skrämda och flyr bort i panik, istället står de kvar och rör sig hela tiden lite längre bort ju närmare vi rör oss. Vi håller båda ett respektabelt avstånd hela tiden. Vi låter dem få strosa vidare ut i skogen och vi har fått en kanonstart på vandringen.

Efter en kilometers vandring kommer vi fram till ett vindskydd med utedass. Vindskyddet har ingen liggdel utan bänkar med eldstad som är fullastad med ved. Bryggan som finns i anslutning är ranglig och gå inte ut på den om du vill hålla dig torr. Vi hittar ett älgkranie som förmodligen sett vinter och sommar passera många gånger.

Från vindskyddet kan du fortsätta vandringen runt sjön eller göra som vi, gå vidare mot Manalainen. Det är lite utmanande att hitta trädmarkeringen mot Manalainen och utsiktsplatsen. Vi får efter många försök släppa tanken att hitta markeringen och ta ut kompassriktning och ha berget som uppfång, med hopp om att hitta markeringen längs vägen. Vår förhoppning visar sig stämma när vi snabbt hittar markeringen och kan fortsätta vandringen som nu börjat bli mer stigande av förklarliga skäl. När vi går upp mot toppen av Manalainen så blir det glesare på träd och riset får en mer framträdande roll i växtligheten. Snart når vi ett vägskäl, gå till utsiktsplatsen eller fortsätta längs leden, vi fortsätter längs leden.

Vår plan att vandra längre bort än det första berget grusas när vi titt som tätt stannar upp för att fota och njuta av den vackra naturen. Vi är här i mitten av september och hösten har börjat vakna till liv. Björkarna som växer närmast sjön har börjat bli gula i sin färg. Riset som täcker marken har fått en mer rödaktig färg och hösten har på allvar börjat orkestrera denna färgsprakande årstid.

Ännu har vi några timmar kvar av dagsljus. Vi når fram till ett vackert fikabord mitt ute i skogen som är markerat på kartan. Likt en kuvös som skyddar lite mot vinden så blir fikabordet ett annorlunda inslag i naturen. Vi dricker vårt kaffe och njuter av tillvaron. Vi har några timmar kvar av ljuset från solen och måste röra oss vidare. Nu måste vi spara lite tid och avstånd. Vi gör en avstickare från den markerade leden för att ta oss upp till utsiktsplatsen. Efter att ha hoppat mellan stenar på vägen upp till toppen når vi slutligen ett liknande fikabord. Där kan man skönja utsikten, även om några träd har fått växa upp i fred och skymmer lite. Men utsikten är ändå mäktig där skogens stillhet breder ut sig över det böljande landskapet.

På vägen ner från berget använder vi den stora grusvägen som omfång men markeringen är lätt att följa. Vi går förbi en tjäder till som är lite mer skygg och flyger sin väg. Vägen ner är lite mer kuperad och du får saxa mellan nedfallna träd och stenar. Slutligen når vi grusvägen och det är faktiskt lite skönt att sträcka ut benen på plan mark igen. Här kan du välja att gå på grusvägen hela vägen ut till stora vägen men då missar du den avslutande biten i skogen. Speciellt vacker är den lilla sträckan när du går längs med vattnet över en myr på spångar. Vi lyckades tajma det med solnedgången när den sakteligen sänkte sig ner över trädtopparna och vi fick njuta av en underbar himmel som målade sig i rosa.

Den sista biten går du i väldigt tät terräng och vi gick upp till stora vägen de sista hundra metrarna innan du når tillbaka till stugområdet. Sammanfattningsvis blev turen inte så lång som vi planerat men det gör inte så mycket. Vi fick se tjäder på nära håll och njuta av den vackra sjön. Ibland handlar inte en naturupplevelse om att bara vandra. Utan ibland är upplevelsen större i sig att bara njuta av utsikten från berget eller att blicka ut mot en sjö. Från sjön kunde vi se fåglar sätta av mot varmare breddgrader nu när hösten alltmer börjat tränga sig på.

Utsikten är mäktig där skogens stillhet breder ut sig över det böljande landskapet.

Visa film

Stäng