Lätt hukad och med försiktiga steg. Så närmar sig de flesta fiskare ett mindre vatten. Det är säkert en bra strategi, men det är tydligen inte alltid nödvändigt. Grävmaskinen står mitt i strömmen i Råne älv. På just det här stället är vattnet inte mycket bredare än 12-14 meter. Skopan skyfflar runt stora stenblock med full kraft, och trots allt ståhej visar sig plötsligt en lax med ett rejält plask i ett djupare parti alldeles uppströms från grävaren.

– Efter jobbet igår kväll fiskade jag en stund och jag fick två stycken bara 50 meter uppströms från där vi står och jobbar nu, säger Mikael Nilsson.

Att blåsa nytt liv i strömmande vatten är Mikael Nilssons jobb. Och Råne älv är bara ett av över hundra rinnande vatten som han har restaurerat med det som kallas Hartijokimetoden, döpt efter det lilla vattendraget Hartijoki som rinner en timmes bilfärd från platsen där vi träffas denna sommarförmiddag.

Återställer lek- och uppväxtområden

Utvadad i älven med hörsnäcka i öronen dirigerar han grävmaskinisten och formar vattnets väg till en naturlig och varierad ström med ståndplatser, små nackar och lugnare blankstryk. De mindre stenarna, från storleken på en handboll till finare grus, lyfter och placerar Mikael ut med armkraft och speciella verktyg av egen design. Han luckrar upp djupt ner i lagren av sten och grus och löser upp den hårda botten så att syresatt vatten kan strömma genom flodbädden.

När grävmaskinisten tar en paus sätter vi oss på brinken för att närmare förstå vad vi ser framför oss och varför det som kallas Hartijokimetoden ger bra resultat för mängder av livsformer i vattnet.

– Det handlar i grunden om att återställa förstörda lek- och uppväxtområden för öring, harr och lax. Då gynnas självklart också en massa andra arter, som till exempel flodpärlmussla och utter, säger Mikael Nilsson.

Vandringshinder försvinner

I långsam takt försvinner vandringshinder i våra rinnande vatten. I vissa fall rivs de ut, i andra fall dirigeras vattnet ut i omlöp som ger fisken fria vandringsvägar. Det är en självklar förutsättning för att bestånden ska kunna hämta sig. Men vandringshindren är inte de enda problemen. Även oreglerade vatten har haft allvarliga problem.

– Förra århundradets flottrensning i kombination med massor av sediment från utdikning av skogs- och våtmarker har skapat sterila, cementliknande golv av de känsliga lekbottnarna.

Mikael pekar ut över vattnet och förklarar att här gick schaktmaskinerna fram och pressade undan allt som hindrade virkesflottningen. Resultatet blev en jämn botten som liknade en rodelbana för virkestransport. Otaliga lekområden förstördes. Fisken tvingades leta upp de små fläckarna av lekgrus som fanns kvar och bestånden minskade kraftigt.

När flottningsepoken var över började fiskevårdsföreningarna det mödosamma arbetet att försöka återställa. De placerade ut de stora stenarna i vattnet igen.

– Stenen radades upp rakt över strömmen, så att det skulle uppstå fina pooler som gjorde fisket bekvämt och enkelt. Det gjorde ingen större nytta för lekande fisk. Visst, fisken kunde simma uppströms, men till vad? Utan gömslen, utan fungerande miljö för vattenlevande insekter, utan lekbottnar och partier som funkade som barnkammare för småfisk, vad fanns det att vandra upp till?

Lekbottnar återställs

Numera innebär restaureringsarbete att större sten placeras ut med variation för att skapa växlande vattenvägar med ömsom snabb och lugn ström. Alla förstår också betydelsen av lekbottnar för ökade bestånd.

Styrkan med Hartijokimetoden ligger just i sättet att jobba med lekbottnarna. Om lekgruset ska fungerar på längre sikt måste arbetsinsatserna ske på exakt de platserna där sten, grus och sand finns naturligt, som en del av landskapet.

Att baxa ut lastbilsflak med grus på ställen som vid första anblick verkar rimliga är inte en långsiktig lösning. Om det inte finns något som naturligt binder ner gruset så sprids det ut vid höga flöden. Proceduren med utkört grus måste upprepas med täta mellanrum för att fisken ska kunna leka.

Mikael förklarar att just här, framför oss, är en plats där lekgruset finns naturligt i landskapet. Ibland krävs många timmars inventering av vattendragen för att hitta rätt. Givetvis skvallrar landskapet runt i kring var det går stråk naturligt grus och sten.

– Vi brukar gå två och två för att inventera ett vattendrag. En går på land och den andra vadar ute i strömmen för att vi ska hitta de bästa ställena att arbeta med.

Tidskrävande arbete

Det är tidskrävande, men nödvändigt för att få bra resultat. Sedan följer mycket tungt arbete med att jobba igenom lagren av sten, grus och fint sediment som kan vara packat hårt som betong. Ibland kan en grävmaskin göra grovjobbet, men i mindre bäckar och känsliga miljöer är det handredskap och svett som gäller.

Det är viktigt att vattnet kan strömma ner ganska djupt, 30-50 centimeter, genom grusbädden för att romkornen ska ha en bra chans att överleva. De stenar som är för stora för lekbädden kan fungera som trösklar i strandkanten.

Nyfikenheten på själva vattendraget Hartijoki växer ju mer Mikael berättar. Han lovar att guida oss i den lilla strömmen och ta med sin pappa, Kjell Nilsson, som var med och drog igång restaureringen av Hartijoki och la grunden för den metod de arbetar efter.

Grävmaskinen drar återigen igång. Små nyfikna harrar som samlats runt maskinen pilar iväg när larvfötterna börjar rulla. Mikael sätter på sig hörselkåporna med hörsnäcka och börjar dirigera arbetet i strömmen.

Dagen därpå, när eftermiddagssolen börjar bli fylligt guldfärgad, möter vi Mikael och Kjell Nilsson som visar vägen ner till en liten vindlande ström som går igenom det täta skogslandskapet strax nordväst om familjens hemby, Nilivaara.

Här samlade Kjell successivt på sig hundratals arbetstimmar och mycket erfarenhet. Han jobbar fortfarande ute i rinnande vatten emellanåt. Då på uppdrag av Mikael och hans företag, Fiskmiljö.

Öring och lax letar sig tillbaka

Det är inte tillåtet att fiska i strömmen. Den är alltför viktig för den pressade havsöringsstammens reproduktionen, men fiskevårdsföreningen har konstruerat en liten koja på strandbrinken där man kan spana på vakande fisk i det klara vattnet. Kjell pekar ut harrarna där de står på strategiska ställen för att snappa åt sig mat. Efter en stunds övning är det ganska enkelt att se dem även utan hjälp. Han berättar att numera letar sig både öring och lax återigen hit för att leka.

– När vi bildade föreningen 1989 var här nästan ingen öring alls, men vi fick höra av äldre i bygden att det en gång hade funnits, så vi bestämde oss för att göra en insats. En kille på Fiskeriverket föreslog att vi skulle dela in strömmen i två delsträckor. På den nedre placerade vi ut sten och på den övre arbetade vi med både sten och lekgrus. Sedan kunde vi jämföra olika metoder, säger Kjell.

Innan arbetet drog igång genomförde föreningen elfiske för att få en baslinje att utgå ifrån. Vid mätningar efter första året syntes inga dramatiska resultat, men redan andra året var årsynglen betydligt fler. Genom att testa sig fram och hela tiden mäta resultaten mejslade de så småningom fram en effektiv metod som alltså utgick från det befintliga materialet på botten.

– Vi gjorde misstag i början. För mycket stora stenar i in- och utloppen av lekplatserna blev till skarpa kanter och då samlades slam på lekbotten. Och vi gjorde generellt för små lekplatser i början. Efter 1995 började vi se en jämnare tillväxt i takt med att vi lärde oss.

Vid det senaste elfisket uppgick antalet öring- och laxyngel till mellan 2-300 per hundra kvadratmeter.

Rikliga fiskevatten

Längre nedströms flyter Hartijoki ihop med Vettasjoki. Här är fiske tillåtet och efter att ha spanat på vakande harr är det ganska tillfredställande att få fiska tillsammans med Kjell och Mikael. Det är rikligt med harr i höljorna och här finns chans att få en rejäl havsöring.

Vettasjoki är inte något stort vatten och det är fullt möjligt att vada tvärs över. Kjell guidar oss ner genom poolerna och föreslår lite mindre streamer med svart vinge och silvertinsel. Bara vetskapen om att det finns stor öring i en så pass liten ström gör fisket väldigt spännande. När det suger till i spöet är det lätt att tänka stort och silvrigt, men även de större harrarna gillar att äta småfisk och det är de som gång på gång tar flugan.

När de heta ställena är fiskade står vi utan öring, men kan vi ändå summera ett tjog fina harrar och en underbar sommarkväll.

Man upphör aldrig att förundras över den enorma mängd fina fiskevatten som finns i de nordliga skogslandskapen. Det fullt möjligt att knata runt med spö en hel livstid och ändå ha många ställen kvar att upptäcka.

Mikael och Kjell har utfört arbeten i dussintals vatten i Norrbotten. De känner de här vattendragen bättre än någon annan, så det är spännande att följande dag få ta rygg på dem till ett av deras favoritställen i Kalixälven.

För några år sedan öppnade de här en sidofåra som täppts igen med sten under flottningsepoken. Med vattnet återigen strömmande blåste det liv i en härlig fiskesträcka på cirka 500 meter. Här är det mycket harr och stationär öring, och det passerar också lax och havsöring på väg till sina lekplatser.

Innan vi ger oss i kast med den återställda sträckan föreslår Mikael ett försök i ett lite lugnare parti i selet precis vid intaget till strömmen. I slutet av selet sticker några större stenblock upp. Precis här börjar vattnet få fart och insekterna från selets stora yta samlas upp och pressas in mot stenarna. Idag puttrar en hel del riktigt stora nattsländor omkring på ytan. Det blir ett perfekt tillfälle att testa de där monstruösa nattsländeimitationerna som sällan lämnar flugasken.

Redan i första driften hugger en hungrig öring flugan mycket nära land. Efter lite brottning hamnar den i håven och på bild. Den är inte enorm men efter att ha drillat harr känns öringens kraftiga motstånd spännande. Stort gap har den i alla fall och strax simmar den åter fri i Kalixälven. Efter ytterligare ett par öringar och harrar på upp emot kilot är det läge att låta platsen vila.

Nere i den nyöppnade strömfåran visar sig ingen vakande fisk och det är heller inga insekter på ytan. Vattnet är mycket klart och så här mitt på dagen kan man misstänka att fisken är lite mer försiktig. Troligen ligger den och lurkar i de djupare partierna eller vilar framför de större stenarna i strömmen. För att komma ner tillräckligt djupt i den pressande strömmen faller valet på en rejält förtyngd pheasant tail nymf. Det krävs lång lina och mycket korrigering för att få nymfen att stryk fram på rätt ställe men plötslig stramar linan upp och ytterligare en fin öring visar sig.

Ön som separerar huvudfåran från den mindre sidofåran är en av Kjells gamla favoritplatser. En rejäl stenbumling ligger väldigt strategisk för den som vill kasta på fisken som naturligt samlas där de två fårorna möts. Här är strömmen snabb och harrarna hinner inte vara kräsna utan hugger på det mesta vi kastar ut.

– Harren är faktiskt större idag än när jag var barn. Jag tror att det delvis beror på att vi fått tillbaka laxen här och många är ute efter den. Det lämnar fältet öppet för mig att fiska harr, säger Kjell Nilsson.