Dikningen i norra delen av landet har skett av olika skäl under olika perioder. På 1700- och 1800-talet var foder till djuren kritiskt för överlevnad. Man dämde näringsfattiga myrar och lät dem översilas, vilket gynnade tillväxten av olika starr- och gräsarter som kunde användas till djurfoder. Översilningen gav helt enkelt positiva effekter för den biologiska mångfalden. Under depressionen i slutet på 1920-talet fanns något som kallades nödhjälpsarbete – i stället för a-kassa fick arbetslösa ersättning för olika uppdrag, i huvudsak att bryta väg eller dika ur våtmarker. Fast det var först när man började dika för skogsproduktion på 1930-talet som man avvattnade våtmarkerna. Det fick en stor påverkan på den biologiska mångfalden.

Unika rikkärr

En av de mer ovanliga myrarna är de så kallade rikkärren. Ett rikkärr har höga naturvärden och kännetecknas ofta av ett flöde med kalkrikt vatten.

– Det är känsliga system och de speciella förhållandena gynnar vissa arter, som specifika blommor och mossor. Det i sin tur slår även över på djurlivet. Det finns många arter som trivs just i rikkärr – inte minst snäckor som behöver kalk för att bygga sina skal – flera av dem finns bara i de kalkrikaste kärren, säger Jonas Grahn, ekolog på Länsstyrelsen Västerbotten.

Regeringen har sedan 2006 ett åtgärdsprogram för hotade arter där bland annat rikkärr ingår. Under åren 2006 och 2007 genomförde Länsstyrelsen i Västerbotten en inventering av rikkärr, där bland annat Tuggenlidmyran utanför Lycksele dök upp.

Återställning av myrar

Rikkärret Tuggenlidmyran dikades på 1980-talet. Effekten blev att vattnet skars av från myren som därmed snabbt torrlades. Den sänkta vattennivån förändrade myren till en fattigare miljö för flera arter, men stimulerade tillväxten av bland annat träd. Tillsammans med markägaren Sveaskog satte Länsstyrelsen hösten 2021 in åtgärder för att restaurera våtmarken.

– Till en början tittade vi på kartor där man kan se vad det är man kan behöva jobba på. Sedan var vi ute i fält med Sveaskog och tittade på området och vad som behövde åtgärdas. Därefter avverkades de träd som gynnats av dikningen och igenläggning av områdets diken påbörjades, säger Hanna Johansson Jänkänpää på Naturvårdsenheten Länsstyrelsen Västerbotten.

Återhämtningsprocessen

För den förbipasserande skogsbesökaren kan den här typen av åtgärd se förödande ut för naturen. Men början till återhämtning startar ganska snart efter insatsen.

– När dikena är igenlagda kommer det kalkrika vattnet redan efter en vecka att översila delar av myren. När det sker, börjar processen där vissa arter missgynnas och andra gynnas. Vitmossan, till exempel, är vanlig i en genomsnittlig myr men gillar inte kalkrikt vatten och kommer på sikt att dö och ersättas med andra arter, som exempelvis orkidéer och snäckor, säger Jonas Grahn.

Arbetet med att lägga igen diken är en relativ ny naturvårdsåtgärd och är därför mycket av en lärandeprocess.

– Sveaskog har tillsammans med Länsstyrelsen planerat att åka ut och titta på äldre våtmarksrestaureringar som Sveaskog genomförde för 10–11 år sedan för att tillsammans kunna lära inför framtiden. Ibland vet man inte hur en restaurering verkligen blev förrän det har gått några år, säger Anna-Maria Rautio miljö och naturvårdsspecialist på Sveaskog.

Flera fördelar

Det finns flera skäl till att återställa dikade myrar: För att gynna den biologiska mångfalden, höja grundvattennivåerna och skapa jämnare vattenflöden, samt att minska mängden koldioxid som avges från den torrlagda torven i myren.

En uppskattning från Skogsstyrelsen säger att av Sveriges totala skogsareal (28 miljoner hektar) växer 5 procent (1,5 miljoner) hektar skog på dikade torvmarker. Drygt 300 000 hektar av skogen på dikad torvmark har så låg tillväxt att den klassas som impediment, det vill säga värdelös mark. Dessa är mest kritiska att börja med.

Sveaskog planerar att restaurera 100 dikade våtmarker inom fem år.

Bilder från arbetet på Tuggenlidmyran