– Idén växte fram när jag jobbade på Skogsmuseet i Lycksele. En kvinnlig besökare sa att ”det här var intressant, men jag saknar min egen historia” och så var det. Den tekniska utvecklingen och huggarnas insats är väldokumenterad, men berättelserna om kvinnornas insats har saknats, säger Anna-Maria Rautio, skogshistoriker och till vardags jakt- och klövviltsansvarig på Sveaskog i Västerbotten och en av dem som har jobbat med boken Kockor – skogsbrukets glömda hjältar.

För att förstå framväxten av kockasystemet behöver man förstå under vilka förutsättningar som skogsbruket i mellersta och norra Norrland bedrevs. Till skillnad från södra Sverige där ägandet ofta var knutet till en närliggande gård dominerades ägandet i norr av Domänverket och olika sågverksbolag.

Kocklag i Lolokken, Sorsele, år 1943. Sittande från vänster: Göte Grundström, Holger Sorsén, kockan Svea Johansson, Verner Forsman, Sigurd Sorsén och Halvar Sorsén. Stående från höger: Öjer Grundström, Helge Forsman och Evert Fjellner. Okänd fotograf/Västerbottens museum 

Alla avverkningar genomfördes vintertid och då ofta långt från farbara vägar och hemort. Det innebar att huggarna bodde borta i skogsarbetarkojor flera månader i sträck med få möjligheter till att fylla på matförråd och andra förnödenheter.

– Till en början var matlagningen individuell. Huggarna hade med sitt eget fläsk och sitt eget kaffe. Arbetarna bodde ihop men hade upphandlat rätten till avverkningen själva och jobbade var för sig. Då ville man helst inte dela med sig av den dyrbara maten. Att få i sig tillräckligt med mat och energi var kritiskt viktigt för att en huggare skulle kunna fullgöra det han åtagit sig, säger Anna-Maria Rautio.

Under 1920-talet svepte en moderniseringsvåg över Sverige och det började ställas krav på ökad boendestandard. Trots avstånden nådde moderniseringstanken under 1920- och 30-talen även ut i skogen. Som en följd av detta förband sig skogsbolagen att höja boendestandarden i skogskojorna. Det medförde i sin tur att huggarlaget började samarbeta om hushållning och matlagning. För att det rent praktiskt skulle gå att genomföra behövde laget hjälp – kockan var född. 

Kocklag i Umasjöberget, i skogarna mellan Hällnäs och Ekträsk, år 1937. Kockan Hilma Johansson (1905–1985) hade både sin man i kocklaget och sonen Rolf, som då var tre år. I anslutning till kojan och avverkningen fanns också en såg, där vissa av männen arbetade, bland annat Hilmas man, försågaren Sixten Johansson. Foto: Okänd fotograf/Västerbottens museum.

Före kockornas intåg var huggarnas kost ofta ensidig, men med den nya medarbetaren i arbetslaget blev maten bättre och mer varierad. Variationen berodde nog också på var i landet huggarlaget befann sig. Långt ifrån närmsta lanthandel så blev det såklart mest kött, potatis och saltad fisk. Färskvaror, bortsett från möjligen en kanna mjölk, var av praktiska skäl inte möjliga lagerhålla.

Kockorna var i regel unga flickor i 15-årsåldern. Ofta var det en dotter eller en syster till någon av de manliga huggarna.

– För de flesta var jobbet som kocka första jobbet. Om det inte var det så hade man kanske tidigare jobbat som piga. Det var heller sällan ett jobb som tjejerna sökte utan de blev tillfrågade, säger Anna-Maria Rautio.

Att som ensam ung tjej bo tillsammans med flera män var så klart inte alltid lätt. Enligt Anna-Maria Rautio har kvinnorna som blev intervjuade beskrivit erfarenheten som härdande och stämningen som rå men hjärtlig.

– Generellt kände sig de intervjuade kvinnorna väl omhändertagna i kojmiljön. Vi tror att det beror den sociala kontrollen – att kojan befolkades av folk från samma bygd, och där ofta en äldre släkting fanns med. Sen visste alla att om kockan inte trivdes och slutade skulle det bara bli havregrynsgröt att äta. Men med tanke på #metoo-debatten, och allt vi har lärt oss av den, har jag full respekt för att de som haft negativa upplevelser inte velat berätta om dem, säger Anna-Maria Rautio.

Skogskoja i Åseletrakten omkring 1940. Kockan hette Vilma Kristoffersson och kom från Lomsjö. Mitt emot henne sitter Mattias Ahlqvist, Varpsjö. Edor Persson, Varpsjö, lutar sig mot väggen. Övriga är okända. Foto: Edor Persson/Västerbottens museum.

Det manuella skogsbruket där arbetarna gick med yxa och häst är väldokumenterat.

– Kvinnornas insats har ofta reducerats till att vara matleverantör, men det var ju inte bara mat utan själva bränslet i skogsbruket och ett måste för att verksamheten skulle fungera, säger hon.

Forskningsprojektet om kockorna var ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Skogsmuseet i Lycksele som finansierades av Skogssällskapet. Boken och den vetenskapliga artikel som kommer att publiceras under hösten 2020 bygger på sammanlagt 30 intervjuer med tidigare kockor i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Ångermanland.

Förutom intervjuer och historiska dokument innehåller boken recept på bland annat kalops och potatis, paltbröd med fläsksås och fruktkräm med mjölk – typisk mat under kockornas glansdagar.

Kockasystemet avvecklades successivt under 1960-talet, i samband med att skogsbruket effektiviserades och blev mer industrialiserat. Enligt Anna-Maria Rautio kan man se samhällets utveckling i mathållningen i kojan och hur instruktionerna till kockorna förändrades över tid.

– Från att i början ha innehållit beskrivningar över hur man styckar och tar till vara en hel gris blev det mer halvfabrikat och instruktioner om hur mycket vatten eller pulver man skulle tillsätta, säger hon.

De flesta kockor var ogifta, men det var inte helt ovanligt att de träffade sina blivande makar i kojmiljön. Äktenskapet innebar dock ofta att deras yrkesliv upphörde och att de blev hemmafruar. För de som flyttade från inlandet ut till kusten väntade kanske jobb inom skogsindustrin, skolbespisning eller administration.

Bland de kvinnor som har intervjuats till boken säger de flesta att de trivdes med att jobba som kocka. Det var ofta både friare och bättre betalt än att jobba som piga eller hembiträde.

– Kvinnor som jobbade som pigor hade alltid en husfru att förhålla sig till, det slapp kockorna, säger Anna-Maria Rautio.

Bäverselet 1939. Fån vänster: Fridian Edman, Lomsjö, Birger Persson, Varpsjö, okänd, Vilma Kristoffersson, Sixten Vallgren, Varpsjö, Mattias Alqvist, Varpsjö, Alex (okänt efternamn) från Ådalen, Karl Nilsson, Malmberget. Foto: Edor Persson/Västerbottens museum.

Även om det sedan något halvsekel inte längre finns några kockor inom skogsbruket ställer kockasystemet intressanta frågor om hur vi ser på kvinnors arbete idag. Framförallt tycker Anna-Maria Rautio att projektet och boken har lyft kockornas insats. Från att enbart ha handlat om matlagning har man visat på kockasystemets betydelse för skogsbrukets effektivisering mellan 1920- och 60 talet. En viktig insikt när vi ser tillbaka på skogsbrukets historia men också ett sätt att lyfta kvinnorna som utförde det viktiga arbetet.

– När vi intervjuade de här kvinnorna kändes det som om att de tyckte att de hade en given plats i de här väldigt manliga miljöerna. Jämlikhet behöver kanske inte innebära att man gör samma saker som männen utan att man får respekt för den egna insatsen och den värderas lika. Kvinnorna som vi intervjuade upplevde sig väldigt respekterade i sin yrkesroll. Männen förstod att uppskatta kvinnornas bidrag och att alla var beroende av att alla gjorde sitt jobb. Just det att vi är beroende av varandra är kanske något som har gått förlorat i vårt väldigt individualistiska samhälle? avslutar Anna-Maria Rautio.