Den 8 januari 2005 svepte Gudrun över Europa och Sverige. När stormen lagt sig och inventeringarna var gjorda visade det sig att 75 miljoner kubikmeter hade fällts, vilket motsvarade närmare tio procent av all skog i södra Sverige och en årsavverkning i hela landet. Värdet av skogen beräknades till över 30 miljarder kronor i dåtidens pengavärde.

Ove Ohlsson, avverkningsledare i Götaland på den tiden, hade varit i Dalarna och åkt skidor och körde riksettan hem och såg förödelsen från bilen. Bengt Börjesson, dåvarande marknadschef i Götaland, körde sonen till hockeyn på morgonen, såg vad som hänt och blev stående pratandes i telefon i ishallen resten av förmiddagen.

Gisela Björse, skogsskötselchef på Sveaskog idag, satt i telefonen med svärmor. Samtalet bröts och sen hade hon ingen telefonförbindelse hemifrån på tre månader. Stefan Bergqvist, skoglig planerare såväl då som idag, besökte bedrövad det välgallrade granbeståndet som sopats ner av stormen.

Det är tjugo år sen stormen Gudrun drabbade Götaland, men när de gamla sveaskogarna berättar så är minnena skarpa.

- Idag när jag åker förbi de här områdena så tänker jag inte på att det är stormområden. Nu är det en ungskog som ser bra ut, säger Stefan som fortfarande jobbar som planerare i samma område.

Gisela bodde på en gård i området och över en natt var hon och familjen instängda utan vare sig el eller telefon.

- Vi gjorde en kalkyl. Var är det lättast att ta sig ut? Sedan tog vi fram alla våra motorsågar och traktorer och så började vi såga i bröten på den väg där vi trodde att det skulle vara lättast att komma ut. Det tog två dygn att bara såga oss ut. Vi hade ingen telefonkontakt och ingen el, berättar Gisela.

- Jag fattade inte riktigt när stormen satte i gång hur stort det skulle bli. Det var ju i slutet av jullovet och jag hade små barn och hade inte lyssnat så noga på nyheterna.

Ove, som slutade på Sveaskog 2023, minns ett arbete som började i panik. Elförsörjning, telekommunikation och åtkomst till hus och boende var prioriterat de första veckorna.

- Det var panik i början och vi fick verkligen fundera över var vi skulle börja med de resurser vi hade. Vi prioriterade att öppna vägar till boende på våra marker och att hjälpa kraftbolag att komma åt ledningar och centraler. Vi körde med skördare längs vägarna och efter ledningsgator. Det var på många håll meterhögt med vindfällen, berättar Ove.

Gisela minns allvaret och fyller i att det fanns människor som var i nöd.

- Det fanns ju människor som bodde ute i skogen och inte kunde ta sig fram, äldre människor som inte kunde få varmt i sina bostäder, minns Gisela.

En viktig detalj som gav Sveaskog möjligheten att vara snabbt ute med maskiner berättar kollegan Bengt om.

- Jag och en kollega hade året innan funderat och skissat på hur man gör om det blåser ner en massa skog och vad som var viktigt i ett sådant läge. När vi fick reda på att stormen var på väg ringde jag till avverkningsledarna och sa att maskinerna skulle flyttas ut ur skogen. Vi säkrade maskinerna och det skulle visa sig vara ett lyckat drag, berättar Bengt.

Ganska snart insåg alla som arbetade med den stormfällda skogen att de befintliga resurserna inte skulle räcka till. Bengt berättar hur han gladde lokala entreprenörer.

- När jag var ute och körde i kaoset mellan kunder och bestånd gick jag in på ett värdshus och bokade upp tjugo rum i fyra månader. Jag insåg att vi skulle behöva mycket folk, berättar Bengt som dessutom hann förbi en grusentreprenör och beställde obegränsade mängder grus och alla entreprenörens vägtrummor.

Folk från hela landet och Europa kom för att hjälpa till i stormhanteringen. Jakten på arbetskraft och entreprenörer var intensiv.

- Sveaskog kunde flytta resurser från Bergslagen till området och då övergick ju en del i planeringen till att ordna husrum och logistik till alla som kom in utifrån. Det var många maskingrupper, men också arbetsledning som följde med ner. Vår styrka var att vi kunde utnyttja Sveaskogs potential i att flytta resurser och maskiner, berättar Ove.

Bengt beskriver att det fanns en stor rädsla för att virket skulle bli förstört och värden gå till spillo och att snabb hantering därför blev prioriterad.

- ”Klart till sommaren” sa vi och det var nog med facit i hand ingen bra arbetshypotes. Det kostade i hela värdekedjan att vi hade så bråttom. Virket tog med facit i hand mer skada när det låg upphugget än när det satt fast i rot.

En faktor som spelade roll i arbetet var att det behövdes manuella resurser.

- Det här var ju i januari så att det normala kanske hade varit, med en så hård storm, att det skulle vara mer som var brutet. Men det var inte så hårt tjälat i marken så det var väldigt mycket som låg ner. Vi hade väldigt mycket arbete med att hitta losskapare som kunde kapa loss från rotvältorna så att maskinerna sedan skulle kunna upparbeta virket, berättar Gisela.

 

Stefan jobbar kvar i samma område och har kunnat följa utvecklingen från förödelse till ny skog. På markerna har det föryngrats inte bara med gran och tall utan också med björk, asp och ek.

- Jag minns synen, det var mycket avbrutna träd men det var inte så fruset i marken när stormen gick förbi så det var också rotvältor. Det var sorgligt och chockerande att se; en skog som man hade skött om. Nu har vi gallrat i de planterade lövbestånden och en del av granbestånden och vi ser hur vi genom att plantera löv har lyckats skapa en annan markvegetation och en annan flora, berättar Stefan.

Ove som också har kunnat följa den uppväxande skogen konstaterar att stormen är och förblir en del av skogsbruket.
- En kuriosa är att vi nu i Götaland slutavverkar skogar som föll i stormen 1969, berättar Ove.

På den tiden hade ovädren ännu inte fått några namn, men hösten 1969 benämns i historieböckerna som ”Orkanernas höst”.

Även Bengt reflekterar kring skogens kretslopp och hur man skapar en skog som tål hårda vindar.

- Gudrun var ingen extrem storm, det kommer att komma värre. Några år efter Gudrun satt jag med en kollega och räknade på hur mycket av den totala volymen i vårt område som är relaterat till stormar. Vi landade i femton till tjugo procent. Om man ska lära sig något efter stormar, förutom hur man ska ta hand om virket, så är det att man måste ha med sannolikheten för storm i skogsskötseln.

Vad hände då med allt virke som översvämmade marknaden?
- Jag åkte runt till kunderna och försäkrade mig om att vi kunde leverera volymerna. Jag minns särskilt när jag satt i ett mötesrum på ett strömlöst sågverk med en kund. Vi pratade om var han skulle lägga allt virke, jag föreslog att han skulle köpa marken bredvid sågen och så blev det också, berättar Bengt som menade att virket visst kunde säljas, men att det jämfört med hösten innan skulle bli ett stort ekonomiskt tapp.

- Det var ju många dåliga affärer på en gång; stor andel klentimmer och massaved, dyr hantering, översvämmad marknad och förstås på lång sikt många skogar som borde fått växa på sig.

Stefan trycker på just det faktum att det med dagens virkespriser hade varit bra om naturen skonat många bestånd den där natten för tjugo år sen.

- Det var en förlorad tillväxt på tjugo år, träd som hade blivit timmer och massaved som vi hade fått mycket bra betalt för. Med dagens virkespriser förlorade vi kanske trehundra till fyrahundra kronor per kubikmeter.

Skulle en skog vi planerar idag vara mer motståndskraftig mot en storm av Gudruns dignitet?
- En storm av den här digniteten med en stormstyrka på uppemot trettiosex sekundmeter är svår att skydda sig emot. Men jag tror ändå dagens skogar hade klarat sig lite bättre i och med lövinslaget och att vi gallrar tidigare idag, säger Stefan.

- Vi lärde oss nog för lite om hur man skapar en stormbeständig skog, precis som vi gjorde 1969. Jag funderar ofta på hur man nog inte ska hålla på granskogen för länge och att det är synd att avverka tallen för tidigt, sammanfattar Ove.

- Där vi gjort åtgärder påverkas skogens motståndskraft mot storm, det tar tio år innan en gallring är stabil igen. Trädhöjden spelar också roll, ju högre skog desto lättare blåser den ut. Man måste verkligen fundera på hur skogen påverkas när vi går in med maskiner, det är inte minst viktigt nu när vi diskuterar varierat skogsbruk och kanske hyggesfritt, säger Bengt.

- En skog är alltid mest utsatt för stormskador när den är nygallrad; träden har ju en tendens att stötta varandra om de stått och växt tillsammans. Vi försöker jobba för att mildra stormutsattheten, men det går inte att göra hur bra anpassningar som helst. En risk för att skogen kan blåsa ner finns alltid, säger Gisela.

Tjugo år har gått och nu växer ny skog upp där Gudrun drog fram.

 

- På ett sätt kan man säga att skogen i hela Götaland, efter stormen, ser ut ungefär som den gjorde innan fast nu med en större andel ungskog och lite mer likartad ålder. Det var ju bestånd av flera olika åldrar som blåste ner och allt förändrades på en gång, sammanfattar Gisela och lyfter fram att återbeskogningen skett med flera olika trädslag och utvecklad ståndortsanpassning.

- En skog som växer bra är vital. Den är mer robust än skog som står på fel ståndort. Om man har gran på för torr mark till exempel, så trivs den inte och då är den mer utsatt och har sämre försvar.

Olof Johansson, idag skogspolitisk chef på Sveaskog, konstaterar att stormar är en del av skogens livscykel.

- När det blåser ner mycket skog på en och samma gång är det en drastisk förändring. Storm har en liknande effekt som två andra påverkansfaktorer som historiskt spelat stor roll i våra skogar; brand och översvämning, säger Olof som också funderar kring hur det faktiskt kan vara riskfyllt ur ett hållbarhetsperspektiv att låta skogen stå kvar.

- En av våra slutsatser efter Gudrun, är hur känsliga sådana här system kan bli för kraftiga förändringar väderleksmässigt och för stormar. Om man låter skogen stå över väldigt stora områden, då lagrar man in kol successivt. Man ökar så att säga kolförrådet. Men, med tiden blir det ett ganska riskfyllt sätt att lagra in kol på om man inte har ett kontinuerligt brukande som tar vara på träråvara och sen lagrar in det i långlivade produkter.