För den nye jägaren kan jaktgemenskapen kännas svår att komma in i. Av just den anledningen, och för att öka intresset för andra former av jakt, har Sveaskog och Svenska jägarförbundet i Gävleborg startat Det första jaktlaget.

- Vi tar in ett antal nya jägare varje år som får vara med i laget i två år. Jägarna får tillgång till organiserade älgjakter och björnjakter. Småviltsjakt på hare, jakt med ställande fågelhund och toppfågeljakt får medlemmarna deltaga i under ledning av mentorer. När eleverna känner sig ”varma i kläderna” så finns även möjlighet att själva jaga småvilt på jaktområdet. Dessutom får jägarna tillgång till jaktstuga under åren i jaktlaget, säger Dag Esbjörnsson, Jägarförbundet i Gävleborg och mentor i Det första Jaktlaget.

Sveaskog tog rygg på Det första jaktlaget när de anordnade toppfågeljakt med mentorsstöd på Sveaskogs mark i Skrälldalen i nordvästra Hälsingland, mellan Ljusdal och Sveg, och som jaktlaget har jakträtt på.

Toppfågeljakt är ett samlingsnamn på jakt på tjäder och orre. Namnet kommer av att fåglarna vintertid ofta sitter högt uppflugna i trädtoppar där de sitter och äter. Skogsfågeljakten börjar under hösten, då gärna med hund, men när vintern kommer får jägaren sköta spårningen på egen hand, när snödjupet i terrängen gör det svårt för hunden.

- Vi märkte under tidigare toppfågeljakter att många hade svårt med utrustningen och få till en bra jaktupplevelse. Därför tänkte vi att det kunde vara bra att de nyblivna jägarna fick gå med en mentor, en van jägare, för att få tips och råd, säger Dag Esbjörnsson och fortsätter:

- Gillar man natur och att vistas ute under den här årstiden är toppfågeljakt en fantastisk jaktform som förtjänar ett större intresse.

De första solstrålarna har ännu inte orkat över horisonten när gruppen jägare möts vid Korskrogens bensinmack för vidare färd upp mot Tjärnvall. Uppe på drygt 400 meters höjd över havet börjar så mentorn Louise Thofalk och den nyblivne jägaren Helena Svärd att ordna med sin utrustning. Skidor, stavar, ryggsäck, gevär, kikare och matsäck packas ur bilen innan färden går genom ett vintrigt skogslandskap med ömsom tät granskog, hyggen, ungskog, gallringsskog och inte minst myrar. Allt inramat av en försiktig men löftesrik första februarisol.

Helena Svärd har kört upp från hemmet i Västergötland för sin första toppfågeljakthelg. Hon har tidigare deltagit på älgjakt under hösten. Kontakten med första jaktlaget fick hon av en slump via annons på Facebook.

- Jag vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt av den här dagen. Det är ju något annat än jakten nere hos mig, säger hon innan hon samlar ihop all utrustning och börjar skida in i skogen.

Louise Thofalk har jagat i två år men har redan jagat mycket.
- I toppfågeljakten känner jag mig hemma, men lär mig alltid något nytt varje gång jag är ute. Jag försöker att förmedla det jag själv funderade på i början, allt från utrustning, till hur fåglarna beter sig i olika situationer och ur man kan se skillnad på en tjäder eller orre. Det är kanske något vissa tror är självklart, men det krävs nästan att man ser dem i det vilda för att få en uppfattning om storlek, färg, rörelse och så vidare, säger hon.

Efter en, två kilometer lämpar vi av packningen i nära anslutning till återsamlingsplatsen innan vi fortsätter ut på en uppritad slinga på en papperskarta. Vi rör oss framför allt längs myrkanter och på oplogade skogsbilvägar. Till en början är det glest mellan fåglarna. Efter en stund tycks varje talltopp likna silhuetten av en ätande tjädertupp.

Tystnaden som finns i det snötäckta landskapet skapar en kontemplativ miljö där det är lätt att förlora sig i sina egna tankar, men precis som i andra jaktformer behöver man ha tillgång till alla sina sinnen för att ha lycka med sig. Några järvspår, en hares flykt och plötsliga uppflog av orrhönor får pulsen att öka.

Efter någon ytterligare timmes skidande i hyggeskanter, stående skog och urgamla myrar med små magra tallar skymtar vi en tjädertupp i en trädtopp. Vi backar bakom en granridå för att Helena och Louise osedda kunna ta sig fram till kanten mot ungskogen och därifrån kunna få ett skottläge. Tjädrar och orrar är dock svåra att komma nära inpå. Det är inte som en torgduva som tar ett skutt åt sidan när man kommer. En skogsfågel tar det säkra före det osäkra och ger sig av om de upptäcker dig på 300 meters håll. Efter tio minuters smygande skräms så tjädern på flykt.

Att jaga toppfågel i ett vinterlandskap är en tålamodskrävande insats och står i bjärt kontrast till hur annat i samhället idag är uppbyggt, med snabba resultat, snabba kickar och direkt återkoppling. Det är långt mellan skotten, där du kanske krånglar med utrustning och smygande i skydd av terrängen i 45 minuter för att snopet konstatera att fågeln lyfter lagom till att du lagt dig till rätta för att ta ett skott. Det är mer fokus på grundpremissen – ett bra skytte – snarare än på hjälpmedel. Visst är det bra med en avståndsbedömare men om du ändå inte övat på skyttet och är vän med ditt vapen spelar det ingen roll om du konstaterar att fågeln sitter på 170 eller 240 meter.

Det är en jakt som är lätt att idealisera och som nästan kan liknas vid ett hantverk. Den premierar tålamod, övning, erfarenhet, noggrannhet och att man bygger upp en kunskap om hur fåglarna beter sig, var de gärna uppehåller sig, hur de agerar när du blir skrämda eller hur man identifierar de spår de lämnar efter sig i form av avtryck i snön eller spillning.

Efter ytterligare några timmar återsamlas mentorer och jägare vid ett vindskydd för lite korvgrillning, snack och kaffe, innan tillbakafärden till bilarna påbörjas.

När vi bryter upp från elden har det precis börjat skymma. På väg upp till återsamlingsplatsen stöter vi upp ett flertal orrar ur deras daglega* under snön. Men det rätta skottläget uppstår aldrig. Nästa gång. Eller gången därpå.